din rättfärdighet,[1] 3Böj ditt öra till mig och fräls mig snart. Var för mig till ett klippfast värn, till ett befästadt slott, Och kom till min hjelp.
4Ty min klippa och mitt fäste är du; Derföre led mig och för mig för ditt namns skull.[2] 5Drag mig utur nätet, som de hafva utlagt för mig; Ty du är mitt beskärm.[3] 6I dina händer befaller jag min ande; Du har igenlöst mig, du trofaste Gud.[4]
7Jag hatar dem, som hålla sig till tomma lögnväsenden, Och förtröstar, hvad mig angår, på HERREN. 8Låt mig jubla och fröjdas öfver din nåd: Att du har sett till mitt elände; Att du har känts vid min själ i nöden, 9Och icke öfverlemnat mig i fiendens hand; Att du har stält mina fötter på fria fältet!
⁎
10Var mig nådig, o Jehovah, ty min nöd är stor; Mina ögon äro förtärda af grämelse. Min själ och min kropp äro förtärda.[5] 11Ty mitt lif har förgått i sorg, och mina år i suckan; Min kraft svigtar under min syndabörda, Och hela min varelse förtvinar.[6]
12Alla mina fiender hafva gjort mig till ett mål för sitt begabberi; Jag är vorden till en börda för mina grannar och till en förskräckelse för dem jag känner; De som se mig ute, fly för mig.[7] 13Jag är förgäten såsom en död, och man tänker icke på mig; Jag är vorden lik ett tillspillogifvet käril.
14Ty jag hör förtal af mångas mun, Och förskräckelse omgifver mig på alla sidor, Då de rådslå med hvarandra emot mig, Och stämpla emot mig för att taga mitt lif.[8] 15Men jag, jag förtröstar på dig, o Jehovah; Jag säger: Du är min Gud. 16I din hand äro mina tiders skiften; Rädda mig ur mina fienders hand och från mina förföljare![9]
17Låt ditt anlete lysa öfver din tjenare; Fräls mig genom din nåd.[10] 18Låt mig icke komma på skam, o Jehovah, ty jag åkallar dig; Må de ogudaktiga komma på skam, må de bringas till tystnad i dödsriket. 19Ja, må
