39De rättfärdigas frälsning kommer från HERREN; Han är deras fäste i nödens tid.[1] 40HERREN står dem bi och räddar dem, Han räddar dem från de ogudaktiga och frälser dem; Ty de taga sin tillflykt till honom.[2]
38 Psalmen.
Bön i en svår genom egen syndaskuld ådragen andelig och lekamlig nöd. — Den tredje af de s. k. sju botpsalmerna.
1En psalm af David; till åminnelseoffret.2Jehovah, straffa mig icke i din vrede Och tukta mig icke i din vredesglöd.[1] 3Ty dina pilar hafva nedträngt i mig, Och din hand är sänkt på mig.[2] 4Intet helt är i min kropp för din förgrymmelse, Intet helbregda i mina ben för min synds skull. 5Ty mina missgerningar hafva stigit öfver mitt hufvud, Såsom en tung börda äro de vordna mig för tunga.[3]
6Mina sår stinka och flyta För min dårskaps skull. 7Jag går lutande och djupt nedböjd; Dagen igenom går jag djupt sörjande. 8Ty mina länder äro fulla af brand, Och intet helt är i min kropp. 9Jag är maktlös och sönderslagen i grund; Jag ryter af mitt hjertas oro.
10Herre, inför dig är min hela trängtan, Och min suckan är dig icke fördold. 11Mitt hjerta slår oroligt i mig, Min kraft har öfvergifvit mig, Och äfven mina ögons ljus står mig icke bi. 12Mina vänner och bekanta draga sig undan åsynen af min plåga, Och mina närmaste ställa sig på långt afstånd.[4] 13De som trakta efter mitt lif lägga ut snaror, Och de som vilja min ofärd tala mot mig allt ondt, Och tänka dagen igenom på arglist.
14Men jag är såsom en döf, som icke kan höra, Och såsom en stum, som icke kan upplåta sin mun.[5] 15Ja, jag är vorden såsom en man, som icke hör, Och i hvars mun intet gensvar finnes. 16Ty efter dig, o Jehovah, bidar jag; Du, du värdes bönhöra mig, Herre min Gud, 17Då jag beder, att de dock icke må få glädjas öfver mig: Dessa, som förhäft sig öfver mig, då min fot vacklade!
