fördolde ej din nåd och din sanning för den stora församlingen. 12Må du, o Jehovah, ej heller tillsluta din barmhertighet för mig; Din nåd och din sanning bevare mig ständigt.
⁎
13Ty lidanden, så många att de icke kunna räknas, hafva omringat mig; Mina synder halva, tagit fatt på mig, så att jag ej kan se. De äro flera än håren på mitt hufvud Och mitt hjerta har öfvergifvit mig.[1] 14Må det täckas dig, o Jehovah, att frälsa mig; Jehovah, ila till min hjelp.[2]
15Må de blygas och skämmas allesamman som stå efter och vilja röfva mitt lif; Må de rygga tillbaka och komma på skam, som vilja min ofärd.[2][3] 16Ja, må de häpna öfver den skam, som de få till lön, Desse, som säga till mig: ha, ha![2][4]
17Men glädjas och fröjdas i dig må alla som söka dig; Må de säga ständigt: »HERREN vare storligen prisad», som älska din frälsning.[2] 18Men jag är arm och nödstäld; Herren tänke på mig till det bästa. Min hjelp och min befriare är du; Min Gud, dröj icke![2][5]
41 Psalmen.
David nedlagd på sjukbädden klagar öfver skadeglada fiender och falska vänner.
1För sångmästaren; en psalm af David.2Säll den, som har ett hjerta för den lidande; På nödens dag skall HERREN frälsa honom.[1] 3HERREN skall bevara honom och uppehålla honom vid lif; Han skall lefva lycklig i landet, Och du skall icke, nej icke, gifva honom till pris åt hans fienders lystnad. 4HERREN skall stödjn honom på hans sjukbädd; Hela hans sjukläger vänder du i vederfående.
5Men jag, jag säger: Jehovah, var mig nådig; Gör min själ helbregda, ty jag har syndat emot dig.[2] 6Mina
- ↑ Ords. 21:13; Matt. 5:7; Jak. 2:13.
- ↑ Ps. 6:3.
