5Derpå tänker jag, så att jag vill utgjuta i mig min själ:[not 1] Huru jag skred fram i tåget och vallfärdade med dem till Guds hus Under högt jubel och lof af den högtidsfirande skaran.[1] — 6Hvi är du så nedslagen, min själ, och orolig i mig? Bida efter Gud, ty jag skall ännu prisa honom, Att han är mitt anletes frälsning och 7min Gud.
⁎
Min själ är nedslagen i mig, derföre tänker jag på dig Från Jordans och Hermonsbergens land, från förnedringens berg. 8Djup ropar till djup vid dina forsars dån, huru alla dina svall och böljor hafva gått öfver mig.[2] — 9Om dagen skickar HERREN sin nåd, Och om natten vill jag sjunga om honom, vill jag bedja till mitt lifs Gud.[3]
10Jag vill säga till Gud: Min klippa, hvi hafver du förgätit mig? Hvi skall jag gå såsom en sörjande under fiendens förtryck?[4] 11Det skär igenom märg och ben på mig, Då mina ovänner försmäda mig och säga till mig dagen igenom: »Hvar är nu din Gud?»[5] — 12Hvi är du så nedslagen min själ, och hvi är du så orolig i mig. Bida efter Gud, ty jag skall ännu prisa honom, Att han är mitt anletes frälsning och min Gud.[6]
⁎
Ps. 43.
1Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak; Från ett trolöst slägte, från falska och orättfärdiga menniskor rädda mig.[1] 2Ty du är min Gud och fasta borg; hvi hafver du då förskjutit mig? Hvi skall jag gå djupt sörjande under fiendens förtryck.[2]
3Sänd ditt ljus och din sanning, att de må leda mig. Må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar:[3] 4Att jag får ingå till Guds altare, Till den Gud, som är min högsta fröjd, Och tacka dig med zittra, Gud min Gud.[4] — 5Hvi är du så nedslagen min själ, och hvi är du så orolig i mig? Bida efter Gud, ty jag skall ännu prisa honom, Att han är mitt ansigtes frälsning och min Gud.
- ↑ D, ä., så att min själ vill upplösas inom mig af vemod.
