hjerta har icke vändt sig ifrån dig, Så att våra steg vikit af från din väg, 20Under det du låtit oss ligga slagna till ett byte för skakaler, Och höljer oss i dödsmörker. 21Ja sannerligen, vi hafva icke förgätit vår Guds namn, Eller uträckt våra händer till en främmande Gud; 22Det pröfvar Gud för visst, Ty han känner hjertats lönligheter.[1] 23Utan för din skull hafva vi dödats hela dagen, Hafva vi blifvit räknade såsom slagtefår.[2]
24Vakna upp; hvarföre sofver du, o Herre? Gör dig vaken och förskjut oss icke för beständigt![3] 25Hvi döljer du ditt anlete Och förgäter vårt lidande och trångmål?[4] 26Ty nedböjd i stoftet är vår själ, Och vår kropp ligger nere på jorden; 27Stå upp till vår hjelp, Och förlossa oss för din nåds skull.
45 Psalmen.
En kunglig bröllopssång.
1För sångmästaren, efter »Liljor»; af Korahs söner, en betraktelse, en kärlekssång.2Mitt hjerta sjuder af sköna ord; Jag egnar min dikt åt en konung; Min tunga är lik en snabbskrifvares penna.[1]
3Allra skönast är du bland menniskosöner; Nåd är utgjuten öfver dina läppar: Derföre hafver Gud välsignat dig till evig tid.[2] 4Bind ditt svärd vid sidan, o hjelte; Ikläd dig din härlighet och ditt majestät, 5Ja hela majestät!
Lycka ske dig! Drag fram för sanningen och den förtryckta rättfärdigheten, Och må din högra hand lära dig det som injagar fruktan.[3] — 6Skarpa äro dina pilar. Folken stupa under dig, I hjertat sitta de på konungens fiender!
7Din gudstron består i all evighet; En rättvis spira är ditt rikes spira.[4] 8Du älskar rättfärdigheten och hatar orättfärdigheten, Derföre har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja, Framför dina medbröder.
9Idel myrra, aloe och kassia äro alla dina kläder, Ur elfenbenspalatsen fröjdar dig strängaspel. 10Konungadöttrar
