spillror.[1] 19Huru varda de i ett ögonblick förödda, Och taga ett slut, taga en ände med förskräckelse!
20Såsom en dröm efter uppvaknandet, Så skall du, o Herre, när du uppvaknar, med förakt anse deras skuggväsende.[2] 21Om mitt hjerta då förbittrades, Och det stunge mig i mina njurar: 22Då vore jag en oskälig varelse utan förstånd; Såsom ett djur i allo skulle jag då skicka mig mot dig.
23Men jag håller mig städse till dig; Du har fattat uti min högra hand.[3] 24Efter ditt råd leder du mig, Och du upptager mig på sistone med ära.[4] 25När jag hafver dig, frågar jag efter intet I himmelen och på jorden. 26Om än min kropp och själ försmäkta, Så är dock Gud mitt hjertas klippa och min del för evigt.[5]
27Ty se, de som vika fjerran från dig skola förgås; Du förgör alla dem, som bedrifva hor med att öfvergifva dig. 28Men min, min sällhet är att få nalkas Gud; Herren öfver allt Jehovah har jag gjort till min tillflykt, För att förtälja alla dina gerningar.
- ↑ Ps 37:35 f.
- ↑ Hjob 20:8 f; Ps. 39:7.
- ↑ Rom. 8:35—39.
- ↑ Ps. 103:8 f.
- ↑ Ps. 16:5; 142:6.
74 Psalmen.
Bön om hjelp och räddning under en svår förföljelse af fiender till Israels lag och gudstjenst. (Jemf. 1 Makk.)
1En betraktelse af Asaph.Hvi förskjuter du oss, o Gud, för beständigt? Hvi ryker din vrede mot din fosterhjord?[1] 2Tänk på din menighet, som du har förvärfvat af ålder, Som du har igenlöst och gjort till din egendomsstam: På Zions berg, der du har tagit din boning.[2] 3Vänd dina steg till de eviga ruiner; Allt har fienden förstört i helgedomen!
4Dina vedersakare hafva upphäft sitt rytande midt i din församling; De hafva satt upp sina tecken såsom tecken. 5Det förnimmes, såsom när man svingar yxan, Högt lyftad, i en tät skog: 6Så nu med allt hvad som
