lät regna öfver dem kött så ymnigt som stoft, Och fjäderfä så ymnigt som sanden i hafvet. 28Han lät dem slå ned midt i deras läger, Rundt omkring deras tältboningar; 29Och de åto och blefvo öfvermätta, Och han lät dem släcka sin lystnad.
30Ännu hade de icke stillat sin lystnad, Ännu var deras spis i deras mun: 31Då uppsteg Guds vrede emot dem, Och han gjorde en slagtning bland deras feta, Och nedslog Israels unga manskap.[1] 32Under allt detta fortforo de att synda än vidare Och trodde icke på hans under. 33Då lät han deras dagar försvinna som en flägt, Och deras år taga en ände med förskräckelse.[2]
34När han så dödade dem, frågade de efter honom, Och vände om och sökte Gud med ifver. 35Och de kommo ihåg, att Gud var deras klippa, Och Gud den Högste deras förlossare, 36Och gåfvo honom goda ord med sin mun, Och lismade för honom med sin tunga. 37Men deras hjerta höll sig icke fast till honom, Och de voro icke trogna i hans förbund.
38Dock han är den barmhertige, som förlåter missgerning och vill ingens förderf; Derföre höll han sin vrede många gånger tillbaka Och lät icke sin hela vredesglöd utbryta. 39Han tänkte derpå, att de voro kött: En vindflägt, som far sin kos och icke återvänder[3] — 40Huru mycket de än voro gensträfviga mot honom i öknen, Bedröfvade honom i ödemarken![4]
41 Men de frestade Gud på nytt, Och kränkte Israels Helige. 42De tänkte icke på hvad hans hand gjorde Den dagen, då han förlossade dem från förtryckaren; 43Då han gjorde sina tecken i Egypten, Och sina under på Zoans fält.[5]
44Han förvandlade deras Nilvatten i blod, Så att de icke kunde dricka sitt rinnande vatten.[6] 45Han sände flugsvärmar emot dem, som åto dem, Och grodor, som gjorde dem skada;[7] 46Han gaf deras gröda åt gräshoppor, Och frukten af deras arbete åt hären af gräshoppor.[8] 47Han nedslog med haglet deras vinträd, Och deras mullbärsfikonträd med hagelsten.[9]
48Han gaf deras fänad till pris åt haglet, Och deras boskap till pris åt ljungeldarne. 49Han släppte lös mot
