dem sin vredes glöd, hela makten af sin vredesifver med nöd i följe; Släppte lös mot dem en här af förderfvets englar. 50Han gaf fritt lopp åt sin vrede. Och skonade icke från döden deras själ, Utan gaf deras lif till pris åt pesten.[1] 51Han slog allt förstfödt i Egypten, Förstlingen af all aflingskraft i Chams hyddor.[2]
52Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårahjord, Och ledde dem såsom en hjord i öknen.[3] 53Han förde dem trygga och utan fruktan, Och hafvet betäckte deras fiender.[4] 54Och han lät dem komma till sitt heliga område, Till det berg, som hans högra hand förvärfvat.[5] 55Och han utdref för dem hednafolk, Och gaf deras land åt dem till arfslott; Och han lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56Men de frestade och uppreste sig mot Gud den Högste, Och togo icke vara på hans vittnesbörd. 57De afveko och voro trolösa såsom deras fäder, Sveko såsom en falsk båge.[6] 58De retade honom genom sina höjder, Och upptände hans nitälskan genom sina beläten.[7] 59Och då Gud förnam detta, upplågade hans vrede, Och han fattade en stor leda till Israel.
60Och han förkastade sin boning i Siloh, Den tälthydda, som han slagit upp bland menniskorna,[8] 61Och gaf sin makts säte åt fångenskapen, Sin härlighet i fiendens våld. 62Han gaf sitt folk till pris åt svärdet, Och förgrymmades på sitt egendomsfolk. 63Dess unga män förtärde krigets låga, Och dess jungfrur blefvo utan brudsång. 64Dess prester föllo för svärdet, Och dess enkor anstälde intet gråtande.[9]
65Men Herren uppvaknade lik en sofvande, Lik en hjelte jublande af vinet, 66Och slog sina fiender tillbaka; En evig smälek tillfogade han dem. 67Och han försmådde josephs hydda, Och Ephraims stam utvalde han ej; 68Utan han utvalde Juda stam, Zions berg, som han älskar.[10]
69Och han byggde sin helgedom lik den höga himmelen, Lik jorden, som han har grundat för evigt. 70Och han utvalde David till sin tjenare, Och tog honom från fårfållorna;[11] 71Från de däggande fåren hemtade han honom, Och satte honom till en herde för Jakob sitt folk, Och för
