själ innan kort legat i det tysta![1] 18Men när jag tänkte: »Min fot vacklar», Då stödde mig din nåd, o Jehovah. 19När bekymret i mitt hjerta var som störst, Då gladde din tröst min själ.[2]
20Huru skulle ondskans tron, som stiftar ofärd i lagens namn, med dig sämjas? — 21De gadda sig tillsamman mot den rättfärdiges lif, Och oskyldigt blod göra de till skyldigt. 22Men HERREN är för mig en fast borg, Min Gud den klippa, hos hvilken jag tager min tillflykt. 23Och han skall låta deras orättfärdighet komma öfver dem, Och för deras ondska utrota dem. Ja, utrota dem skall HERREN, vår Gud.
- ↑ Ps. 68:21.
- ↑ Ps. 119:92; 2 Kor. 1:4 f.
95 Psalmen.
Uppmaning till Israels folk att hylla Herren såsom sin konung.1Kommen och höjom jubelrop till HERREN, Höjom höga jubelrop till vår frälsnings klippa![1] 2Låten oss träda inför hans anlete med tacksägelse, Och framjubla våra sånger högt till hans pris. 3Ty en stor Gud är HERREN, En konung stor öfver alla gudar.[2] 4I hans hand äro jordens innandömen, Och bergens toppar höra honom till. 5Hans är hafvet; det är han som, skapat det, Och fastlandet hafva hans händer danat.
6Kommen och låten oss tillbedja och nedfalla, Låten oss knäböja för HERREN, vår Skapare; 7Ty han är vår Gud, Och vi äro hans folk, som han för i bet, och hans fosterhjord. O att I i dag villen höra hans röst:[3] 8»Förhärden icke edra hjertan, såsom vid Meribah, Såsom på frestelsedagen i öknen; 9Der edra fäder frestade mig, Der de pröfvade mig, och hade dock sett hvad jag gjorde.[4] 10I fyratio år kände jag leda vid detta slägte, Och jag sade: Ett folk, som går vilse med sitt hjerta, äro de, Och de vilja icke veta af mina vägar. 11Derföre svor jag ock i min vrede: De skola icke ingå i min hvila.»[5]
- ↑ 5 Mos. 32:4.
- ↑ Ps. 96:4.
- ↑ 2 Mos. 23:21 f.; Ps. 77:21; Ebr. 3:7 f.
- ↑ 2 Mos. 17:2, 7.
- ↑ 4 Mos. 14:22 f.
