såsom en klädnad, Öfver bergens topp gingo vattnen upp. 7För din näpst flydde de, För ljudet af ditt dunder veko de förskräckta — 8Och berg uppstego och dalar sänkte sig — Till det rum, som du åt dem grundat. 9En gräns satte du för dem, som de ej fä öfverskrida, Att de icke skola återvända och betäcka jorden.
10Du lät källor uppspringa i dalarne, Mellan bergen togo de sin väg. 11 De gifva alt dricka ät alla markens djur, Vildåsnorna släcka i dem sin törst. 12Vid dem hafva himmelens fåglar sina bon, Mellan trädens löfverk sjunga de. 13Du vattnade bergen från dina salar, Med frukten af dina verk mättas hela jorden.
14Du lät gräs växa för boskapen, Och växter till men- niskans tjenst: För att låta bröd framgå ur jorden, 15Och vin, som fröjdar menniskans hjerta — För att göra hennes ansigte skinande af olja, Och af bröd, som styrker men- niskans hjerta. 16HERRENS träd fingo vatten tillfyllest, Libanons cedrar, som han planterat. 17I)er bygga små- fåglarne sina nästen; Der har storken på cypressträden sitt bo, 18Likasom de högsta bergen äro för stenbockarne, Och klippskrefvorna ett tillhåll för springråttorna.
19Du gjorde månen för att mäta tiderna, Solen vet tiden för sin nedgång. 20Du sänder mörker och det blifver natt. Då röra på sig alla skogens djur. 21De unga lejonen ryta efter rof, Och begära af Gud sin mat. 22Solen går upp, då draga de sig tillbaka, Och lägga sig till hvila i sina kulor. 23Menniskan går till sitt göromål, Och till sitt arbete intill aftonen.
24Huru många äro dina verk, o Jehovah; Och dem alla har du gjort med vishet! Jorden är full af dina skapade varelser. 25Se det stora och vida hafvet! Der hvimla varelser utan tal; Små och stora djur tillsamman. 26Der gå skepp sin väg fram, Leviathan har du gjort för att leka i det. 27Alla vänta de på dig, Att du skall gifva dem sin mat i sin tid.
28Du gifver dem, och de uppsamla; Du upplåter din hand, och de blifva mättade med ditt goda. 29Du döljer ditt anlete, då förskräckas de; Du drager in deras ande,
