då uppgifva de sin ande Och vända åter till sitt stoft. 30Du utsäpder din ande, då varda de skapade, Och du förnyar jordens anlete.
31Må HERRENS härlighet bestå evinnerligen; Må 11 ER REN hafva glädje af sina verk: 32Han, som ser på jorden, då skälfver hon; Som rör vid bergen, då ryka de. 33Sjunga vill jag HERRENS lof, så länge jag lefver; Stämma upp min Guds pris, så länge jag är till. 34Må mina ord och tankar täckas honom väl; Jag, jag vill glädja mig i HERREN. — 35En ände tage syndarne på jorden, Och de ogudaktiga vare icke mera till. Min själ, lofva HERREN. Hallelujah!
105 Psalmen.
Återblick på Israels historia från Abraham till Moses och Josua.
(Jfr i Krön. 16: 7 f.; Ps. 78.) 1Tacken HERREN; åkallen hans namn; Kungören hans storverk bland folken; 2Sjungen till hans ära; stämmen upp hans lof; Tänken på alla hans under; 3Berömmen eder af hans heliga namn; Må allas hjerta fröjdas, som söka HERREN. 4Erågen efter HERREN och efter hans starkhet; Söken hans anlete ständigt; 5Kommen ihåg hans under, som han har gjort; Hans undergerningar och hans muns rätter — 6Du, Abrahams, hans tjenares ätt; I söner af Jakob, som han hafver utvalt!
7Han, HERREN, är vår Gud; Hans rätter gälla på hela jorden. 8Han tänker i evighet på sitt förbund; På det ordet, som han hafver förordnat för tusen slägten: 9På förbundet med Abraham, Och på sin ed till Isak. 10Han gjorde det till en stadgad lag för Jakob, Till ett evigt förbund för Israel, 11sägande: »Dig vill jag gifva Kanaans land, Eder arfslott skall det vara», 12Då de ännu voro få till antalet; En ringa obetydlighet och främlingar derinne.
13Och de vandrade från folk till folk, Från ett rike till ett annat folkslag; 14Och han tillät ingen att förtrycka dem, Och straffade konungar för deras skull. 15»Rören icke
