12Då trodde de på hans ord Och sjöngo hans lof; 13Men snart förgåto de hans gerningar, Och förbidade icke hans rådslag. 14De blefvo uppfylde af lystnad i öknen, Och frestade Gud i ödemarken; 15I)å gaf han det, som de begärde; Och sände tärsot, som tog från dem deras lif.
16Och de upptändes af afund emot Moses i lägret, Och emot Aron, HERRENS helige. 17 Då öppnade sig jorden och uppslukade Dathan, Och slöt sig tillsammans öfver Abirams hop. 18Och en eld upplågade mot deras hop, Och lågan förtärde de ogudaktiga.
19I)e gjorde en kalf vid Horeb, Och tillbådo för ett gjutet beläte. 20De bytte bort sin härlighet mot bilden af en oxe, som äter gräs, 21 Och förgåto Gud, sin frälsare, Som utfört storverk i Egypten: 22Underbara gerningar i Chams land, Fruktansvärda gerningar vid tånghafvet. 23Då skulle han hafva befalt att förgöra dem, Hade icke Moses, hans utvalde, ,stält sig i muröppningen inför honom För att afhålla hans vrede från att förderfva.
24Och de föraktade det dyra landet, Och trodde icke hans ord; 25De knorrade i sina tält Och hörde icke på HERRENS röst. 26Då upplyfte han sin hand emot dem För att nedlägga dem i öknen, 27Och för att utkasta deras barn bland hednafolken Och förströ dem i alla land.
280ch de knöto förbindelse med Baal Peor, Och åto döda afgudars offer; 29De förtörnade Herren med sina gerningar, Och en plåga utbröt bland dem. 30Då upp- trädde Pinehas och skipade rätt, Och plågan hämmades. 31Det vardt honom räknadt till rättfärdighet, Från slägte till slägte för evig tid.
32Och de upptände hans vrede vid Meribas vatten, Och det gick Moses illa för deras skull. 33Ty de voro genstridiga mot hans ande, Och han öfverilade sig med sina läppar.
34De utrotade icke folken, Som HERREN hade till- sagt dem att utrota. 35De beblandade sig med hednafolken, Och lärde sig deras gerningar. 36De tjenade deras afgudar,
t2) [1] I4) [2] l6) [3] I9) [4] 20) [5] 2I) [6] 23) [7] 24) [8] 2Ö) [9] 2S) [10]
