dem ur allt deras trångmål; 29Han pålade stormen tystnad, Och hafvets vågor stillades. 30Och de fröjdades öfver att de lade sig, Och han förde dem till den hamn, dit de ville: — 31 Må de tacka HERREN för hans nåd, Och prisa hans under för menniskors barn. 32Ja, må de högt prisa honom i folkets församling, Och i de äldstes råd lofsäga honom.
33Han gjorde strömmar till en ödemark, Och en käll- ort till ett land utan vatten; 34Ett fruktbart land till en saltstepp, för dess inbyggares ondska. 35Han gjorde öde- marken till en vattensjö, Och det torra landet till en käll- ort; 36Och lät de hungrande bosätta sig der. Och de byggde städer, som de bodde uti; 370ch besådde åkrar och planterade vingårdar; Och de buro frukt och gåfvo sin äfkastning. 38Och han välsignade dem och de förökade sig storligen, Och deras boskap lät han icke förminskas.
39ja, de smälte tillsammans och förödmjukades, Ned- tryckta af olyckor och bekymmer; 40Han utgöt förakt öfver deras furstar Och lät dem irra omkring i en väglös ödemark. 41Men han lyfte de arma upp ur eländet, Och förökade deras slägter såsom fårahjordar. 42De fromma se det och glädjas, Och all ogudaktighet har måst tillsluta sin mun. — 43Den som är vis, han akte på allt detta, Och betänke HERRENS stora nåd.
108 Psalmen.
Förtröstansfull bön om seger öfver utländska fiender.
1En sång, en psalm af David.
2IV/Titt hjerta är vid godt mod, o Gud; Jag vill sjunga och spela. Ja, upp min ära; 3 V ak na upp, psaltare och harpa! Väcka vill jag morgonrodnaden.
4Jag vill prisa dig bland folken, Jehovah, Och lof- sjunga dig bland folkslagen. 5Ty stor och högre än him- melen är din nåd, Och ända till skyarna sträcker sig din sanning.
6Upphöj dig öfver himmelen, o Gud, Öfver hela jorden uppenbara din härlighet. 7På det att dina vänner må
