hjelp med din hand, Och din högra hand frälser mig, 8HERREN skall fullborda sitt verk för mig; Ja, Jehovah, din nåd varar evinnerligen. Dina händers verk skall och må du icke lemna ogjordt.
139 Psalmen.
Den frommes bön, vid tanken på Guds närhet och allvetenhet.
1För sångmästaren; af David, en psalm.
Jehovah, du utransakar mig och känner mig; 2Du känner mig, då jag sitter och då jag uppstår; Du förstår mina tankar fjerran.
3Då jag går och då jag ligger, utforskar du mig; Och med alla mina vägar är du förtrogen. 4Ja, intet ord är på min tunga, Utan att du, se du, Jehovah, redan vet det allt.
5På alla sidor omsluter du mig, Och håller du mig uti din hand. 6Obegripligt för mig är ett sådant vetande; Det är så högt, att jag ej kan fatta det.
7Hvart skall jag gå för din Ande, Och hvart skall jag fly för ditt anlete? 8Stege jag upp i himmelen, så är du der; Bäddade jag åt mig i afgrunden, så är du ock der.
9Toge jag morgonrodnadens vingar, Ville jag göra mig en boning vid hafvets yttersta gräns: 10Så skulle äfven der din hand leda mig, Och din högra hand fatta mig.
11CSade jag: Må idel mörker omhölja mig, Och ljuset blifva till natt omkring mig: 12Så är mörkret sjelft icke mörker för dig, Och natten ljus såsom dagen — Så äro mörkret och ljuset ett för dig.
13Du har skapat mina njurar; Du väfde mig tillsamman i min moders lif. 14Jag tackar dig, att jag så underbart i högsta måtto har blifvit danad; Ja, underbara äro dina verk, Det erkänner min själ för visst.
15Min varelse var för dig icke förborgad, då jag danades i det fördolda; Då jag virkades i jordens innan- dömen. 16Då jag var ett foster, sågo dina ögon mig; Och
8) [1]
