RAl*. 17, l8.
SALÖMOS ORDSPRÅK.
247
2ÖEn son, som ruinerar sin fader och gör sin moder husvill, det är en son att skämmas och blygas för.
27Upphör, min son, att höra på förmaningen, om du vill gå vilse från förnuftets bud.
28Ett sanningslöst vittne gör narr af rättvisan, men de ogudaktigas mun slukar osanningen.
29Straff äro beredda åt bespottarne, och slag åt dårars
rygg.
Kap. 26: 3.
IT^n bespottare är vinet, en ]armare är rusdrycken; den 20.
-L* som raglar deraf, han lär aldrig vishet.
Kap. 23: 29—35; 3I: 3-
2Såsom lejonets rytande är skräcken af en konung; den som retar honom, han syndar mot sitt eget lif.
Kap. 16: 14; 19: 12.
3En ära för mannen är att hålla sig från träta; men alla narrar rusa blindt åstad.
4Då hösten är kommen, plöjer icke den late; frågar så efter i skördetiden och har intet.
Kap. 6: 6—8.
5Ett djupt vatten är rådet i en mans hjerta, men en klok man hemtar det upp.
Kap. 18: 4.
6Många menniskor träffa på en man, som vill dem godt; men en trofast man, hvem finner honom?
7Den som i sin vandel är rättfärdig och utan skuld — sälla äro hans barn efter honom.
Kap. 14: 26; Ps. 112: 2.
8En konung sittande på rättvisans säte, förskingrar med sina ögon allt ondt.
Ps. 101: 3—8.
3Hvem vill säga: luttrat hafver jag mitt hjerta, så att jag är ren ifrån min synd?
Kap. 28: 13; 30: 12.
IODubbel vigt och dubbel skäppa, en styggelse för HERREN äro de båda.
V. 23: Kap. 11: i .
