De slogo mig och sårade mig.
Väktarne på murarne togo min öfverklädnad från mig . . .
8»Jag besvär eder, Jerusalems döttrar:
Om I finnen min älskade, så sägen honom — hvad?
Att jag är kränk af kärlek.» — — —
9»Hvad är din älskade framför andra,
Du skönaste bland qvinnor?
Hvad är din älskade framför andra,
Att du så besvär oss?» — — —
10»Min älskade är bländande hvit och röd;
Han är utmärkt framför tio tusen.
11Hans hufvud är det finaste guld,
Hans lockar gå i vågor, svarta som korpfjedrar;
12Hans ögon äro såsom dufvor vid vattenbäckar,
Badande sig i mjölk,
Der de sitta infattade i sina gropar.
13Hans kinder äro lika blomstersängar af välluktande örter
Och högar af specerier.
Hans läppar äro liljor
Och drypa af rinnande myrra.
14Hans händer äro guldstänger
Besatta i ändarne med tarschischstenar.
Hans midja är ett konstverk af elfenben
Öfversålladt med safirer.
15Hans ben äro hvita marmorpelare
Hvilande på underlag af fint guld.
16Hans gestalt är såsom Libanon,
Den är ståtlig såsom cedrarne.
17Hans gom är idel sötma,
Och hela hans väsende fullt af behag.
Sådan är min älskade, sådan är min vän,
I Jerusalems döttrar.» — — —
Kapitel 6
6.
1»Hvart har då din älskade gått,
Du skönaste bland qvinnor?
Hvar har din älskade tagit vägen,
Att vi må hjelpa dig att söka honom?» — — —
2»Min älskade gick ned till sin lustgård,
Till blomstersängarne med de välluktande örterna,
För att beta sin hjord i den sköna lustgården,
