genom detta trängde vildgässens rop in till dem. Den, som satt närmast fönstret, lutade sig ut med en tändsticksask i handen och ropade: »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» — »Till det landet, där det varken behövs ljus eller tändstickor,» sade pojken. Flickan trodde nog, att vad hon hade hört bara var gåskackel, men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord, ropade hon till svar: »Låt mig följa med! Låt mig följa med!» — »Inte i år,» svarade pojken. »Inte i år.»
Öster om fabrikerna reser sig Jönköping på den härligaste plats, som någon stad kan inta. Den smala Vättern har höga, branta sandstränder både på östra och västra sidan, men rätt i söder äro sandmurarna nerbrutna liksom för att ge rum för en stor port, genom vilken man når fram till sjön. Och mitt i porten, med berg till höger och berg till vänster, med Munksjön bakom sig och Vättern framför sig, ligger Jönköping.
Gässen foro fram över den långa, smala staden och förde samma oväsen här som ute på landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem. Det var inte att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och ropa åt vildgässen.
Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en stund kommo gässen till Sanna sjukhem. Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att fröjda sig åt vårluften och fingo sålunda höra gåskacklet. »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» frågade en av dem med så svag röst, att den knappast hördes. — »Till det landet, där det varken finns sorg eller sjukdom,» svarade pojken. — »Låt oss följa med!» sade de sjuka. — »Inte i år,» svarade pojken. »Inte i år.»
När de hade farit ännu ett stycke framåt, kommo de till Huskvarna. Det låg i en dal. Bergen stodo branta och skönt formade däromkring. En å kom störtande utför höjden i långa, smala fall. Stora verkstäder och fabriker lågo under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig
