Vildgässen måtte i alla fall ha hört hans rop. De vände om och flögo sakta tillbaka för att se om han skulle komma.
»Vänta! Vänta!» ropade han och gjorde ett nytt försök.
Allt detta hörde pojken, där han låg på gärdsgården. »Det vore bra stor skada,» tänkte han, »om den stora gåskarlen skulle fara sin väg. Det skulle bli en sorg för far och mor, om han vore borta, när de kommer hem från kyrkan.»
Då han tänkte på detta, glömde han åter alldeles, att han var liten och vanmäktig. Han tog ett språng rätt ner i gåsflocken och slog armarna om halsen på gåskarlen. »Du låter allt bli att flyga din väg, du,» ropade han.
Men just i detsamma hade gåskarlen kommit underfund med hur han skulle bära sig åt för att höja sig från marken. Han kunde inte hejda sig för att skaka av pojken, utan denne fick följa med upp i luften.
Det bar av mot höjden så fort, att pojken hisnade. Innan han kom att tänka på att han borde släppa taget om gåskarlens hals, var han så högt uppe, att han skulle ha slagit ihjäl sig, om han hade fallit till marken.
Det enda han kunde göra för att få det något bättre var att försöka komma upp på gåsryggen. Och dit krånglade han sig också, fast inte utan stor möda. Och inte var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den glatta ryggen mellan de två svängande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjäder och dun med båda händerna för att inte ramla i backen.
DET RUTIGA TYGSTYCKET.
Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund. Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel storm. Tretton gäss flögo omkring honom. Alla flaxade och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade
