Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23
POJKEN

för hans öron. Han visste inte om de flögo högt eller lågt, eller vart det bar av med dem.

Äntligen kom han så mycket till sans, att han förstod, att han borde taga reda på vart gässen förde honom. Men detta var inte så lätt, för han visste inte hur han skulle få mod att se ner. Han var alldeles säker på att han skulle få svindel, om han försökte.

Vildgässen foro inte så särdeles högt, därför att den nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste luften. För hans skull flögo de också litet långsammare än vanligt.

Till sist tvang pojken sig ändå att kasta en blick åt jorden till. Då tyckte han, att under honom låg utbredd en stor duk, som var indelad i en otrolig massa små och stora rutor.

»Vart i all världen är jag nu kommen?» undrade han.

Han såg ingenting annat än ruta vid ruta. Somliga voro sneda och somliga långsmala, men överallt var det hörn och raka kanter. Ingenting var runt, och ingenting var krokigt.

»Vad är det för ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner på?» sade pojken för sig själv utan att vänta, att någon skulle svara.

Men vildgässen, som flögo omkring honom, ropade genast: »Åkrar och ängar. Åkrar och ängar.»

Då förstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skånska jorden, som han for fram över. Och han började begripa varför den såg så mångfärgad och rutig ut. De klargröna rutorna kände han först igen: det var rågåkrarna, som hade blivit sådda förra hösten och hade hållit sig gröna under snön. De gulgråa rutorna voro stubbåkrar, där det förra sommaren hade vuxit säd, de brunaktiga voro gamla klövervallar, och de svarta voro tomma betland eller upplöjda trädesåkrar. De rutorna, som voro bruna med gula kanter, voro säkert bokskogar, för i sådana stå de stora träden, som växa mitt i skogen,