Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

68

GLIMMINGEHUS

hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar och sophögar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna inte gitte ta vara på. De voro härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och inom få år hade de blivit så mäktiga, att de företogo sig att jaga bort svartråttorna från Malmö. De togo ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls rädda för strid.

Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora skaror för att erövra hela landet. Det är nästan omöjligt att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu voro fåtaliga. Men de svarta voro väl så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på möjligheten att förlora den. De sutto stilla på sina egendomar, och under tiden togo gråråttorna ifrån dem lantgård efter lantgård, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvälta, utträngda, utrotade. I Skåne hade de inte kunnat bibehålla sig på något enda ställe utom på Glimmingehus.

Det gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få råttgångar ledde genom dessa, att svartråttorna hade lyckats försvara dem och hindra gråråttorna från att tränga in. År efter år, natt efter natt hade striden fortgått mellan angripare och försvarare, men svartråttorna hade hållit trogen vakt och kämpat med största dödsförakt, och tack vare det präktiga gamla huset hade de alltid segrat.

Det måste erkännas, att så länge som svartråttorna voro vid makten, hade de varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som gråråttorna äro nu för tiden, och detta med full rätt. De hade kastat sig över arma, fjättrade fångar och pinat dem, de hade frossat på lik, de hade stulit bort den sista rovan i den fattiges källare, bitit fötterna av sovande gäss, rövat ägg och dunungar från hönsen och gjort tusen ogärningar. Men sedan de hade råkat i olycka, tycktes allt detta vara glömt, och ingen kunde låta bli att