Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

XXXI.
VALBORGSMÄSSOAFTON.

Lördag 30 april.

Det finns en dag, som är nära nog lika efterlängtad av alla barn i Dalarna som julaftonen, och det är valborgsmässoaftonen, då de få tända eldar ute i det fria.

Flera veckor förut tänka pojkar och flickor inte på annat än att samla bränsle för valborgseldarna. De gå i skogen för att plocka upp torra grenar och kottar, de samla spånor hos snickaren och stickor och bark och vresiga kubbar hos vedhuggaren. De gå var dag till handelsmannen för att tigga gamla lårar, och om någon har lyckats komma över en tom tjärtunna, gömmer han den som sin bästa skatt och törs inte ta fram den förrän i sista stunden, strax innan eldarna skola tändas. De smala spöna, som man använder till att stödja ärter och bönor med, äro i stor fara och likaså alla gamla omkullblåsta gärdsgårdar, alla sönderbrutna redskap och alla hässjestänger, som ha blivit kvarglömda ute på åkern.

När den märkvärdiga kvällen kommer, ha barnen i varje by lagt upp en stor hög av kvistar och ris och allt möjligt brännbart antingen på en kulle eller också nere vid en sjöstrand. I somliga byar är inte bara ett, utan två, tre stora risbål hopplockade. Det kan ju ha fallit sig så, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om bränslesamlingen, eller också ha barnen, som bo söderut i byn, velat ha elden åt sitt håll, och detta ha de, som bo i norra ändan, inte kunnat gå in på, utan de ha måst skaffa sig en eld för egen räkning.