»Det värsta är, att hon kommer att skvallra för far och mor och tala om, att det var vi, som flög så hårt inpå henne, att vingen gick ur led,» sade Guldöga. »Du ska få se, att det slutar så, att vi blir bortkörda från skäret.»
»Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den bortskämda ungen har kommit tillbaka,» sade Vingsköna. »Men nu tror jag, att det till en början är klokast, att vi visar oss så glada över att hon har kommit tillbaka, som vi nånsin förmår. Hon är så dum, att hon kanske inte en gång märkte, att vi knuffade till henne med avsikt.»
Medan Vingsköna och Guldöga talade på detta sättet, hade vildgässen stått på stranden och lagt sina fjädrar till rätta efter flykten. Nu tågade de i en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfin visste, att föräldrarna brukade uppehålla sig.
Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk. De hade bott längre på ön än någon annan, och de brukade råda och hjälpa alla nykomlingar. De hade också sett vildgässen komma, men de hade inte känt igen Dunfin i flocken. »Det var märkligt att se vildgäss landa här på skäret,» sade gåsbonden. »Det är en präktig flock. Det syns redan på flykten. Men det blir inte lätt att finna betesplatser för så många.» — »Ännu har vi det väl inte så överfullt, att vi inte kan ta emot dem, som kommer,» sade hans hustru. Hon var mild och god till lynnet, hon som Dunfin.
När Akka kom tågande, gingo Dunfins föräldrar emot henne och skulle just hälsa henne välkommen till ön, då Dunfin flög upp från sin plats sist i tåget och slog ner mittemellan föräldrarna. »Far och mor, nu är jag här! Känner ni inte igen Dunfin?» ropade hon. Först kunde de gamla inte riktigt komma till rätta med vad de sågo, men så kände de igen dottern och blevo orimligt glada förstås.
Mittunder det att vildgässen och Mårten gåskarl och Dunfin själv kacklade som ivrigast för att berätta hur Dunfin hade blivit räddad, kommo Vingsköna och Guldöga springande. De ropade välkommen redan på långt håll
