Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
470
STOCKHOLM

Klement dröjde att svara en lång stund. Men det hade kommit en sådan ängslan över honom för pysslingens skull. Han tyckte riktigt, att mor stod bredvid honom och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot småfolket. »Jag vet inte vad Doktorn däroppe kan vilja betala dig, Åsbjörn,» sade han. »Men om du vill lämna honom åt mig, ska jag ge dig tjuge kronor för honom.»

Åsbjörn såg på spelmannen med oerhörd förvåning, när han hörde den stora summan. Han tänkte, att Klement trodde, att pysslingen hade någon hemlig makt och kunde vara honom till nytta. Han var visst inte säker på att Doktorn tänkte så stort om honom och ville betala ett så högt pris. Och så tog han emot Klements anbud.

Spelmannen stoppade ner sitt inköp i en av sina vida fickor, vände tillbaka till Skansen och gick in i en av fäbodstugorna, där det varken fanns besökande eller vaktare. Han drog igen dörren efter sig, tog fram pysslingen, som ännu var bunden till händer och fötter och hade munnen tillstoppad, och lade försiktigt ner honom på en bänk.

»Hör nu på vad jag säger dig!» sade Klement. »Jag vet nog, att sådana som du inte tycker om att bli sedda av människor, utan vill gå och pyssla och ställa på egen hand. Därför har jag tänkt att ge dig fri, men det får bli mot det löftet, att du stannar kvar i den här trädgården, tills jag lovar dig att fara härifrån. Går du in på detta, så nicka tre gånger med huvudet!»

Klement såg förväntansfullt på pysslingen, men denne höll sig orörlig.

»Du ska inte få det svårt,» sade Klement. »Jag ska sätta ut mat till dig var dag, och jag tror, att du ska få så mycket att göra här, att tiden inte ska bli lång för dig. Men du får inte fara till något annat ställe, förrän du får lov av mig. Vi ska komma överens om ett tecken. Så länge som jag sätter ut din mat i en vit skål, ska du stanna. När jag sätter ut den i en blå, får du fara.»