Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
489
GORGO, ÖRNEN

I detsamma hörde han Akka ropa på honom uppifrån luften, och han höjde sig lydigt. Vildgåsen flög emot honom och började tukta honom. »Vad tar du dig för?» ropade hon och högg till honom med näbben. »Var det kanske din mening att riva ihjäl den stackars hönan? Du borde skämmas!» Men när örnen utan att göra motstånd tog emot upptuktelse av vildgåsen, steg det upp en storm av gyckel och speord från de stora fågelskarorna, som omgåvo dem. Örnen hörde detta och vände sig mot Akka med vreda blickar, som om han hade velat anfalla henne. Men han ändrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka vingslag upp i luften, steg så högt, att intet rop kunde nå honom, och seglade omkring däruppe, så länge som vildgässen sågo honom.

Tre dagar därefter visade han sig åter i vildgåsflocken.

»Jag vet nu vem jag är,» sade han till Akka. »Eftersom jag är en örn, måste jag leva så, som det anstår en örn, men jag tycker, att vi kan vara vänner i alla fall. Dig eller någon av de dina ska jag aldrig angripa.»

Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas henne att uppfostra en örn till en from och ofarlig fågel, och hon kunde inte tåla, att han ville leva efter sitt tycke. »Tror du, att jag vill vara vän med en fågelätare?» sade hon. »Lev så, som jag har lärt dig att leva, så ska du få följa med i min fylking som förut!»

De voro båda stolta och oböjliga, och ingen av dem ville ge vika. Det slutade så, att Akka förbjöd örnen att visa sig i hennes närhet, och hennes vrede mot honom var så stark, att ingen vågade nämna hans namn i hennes närvaro.

Sedan den tiden drog Gorgo kring landet, ensam och skydd som alla storrövare. Han var ofta vid dystert lynne, och säkerligen längtade han mången gång tillbaka till den tiden, då han trodde sig vara en vildgås och lekte med de glada gässlingarna. Bland djuren hade han stort rykte