Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
292
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

Bara han har skaffat bort larverna, vet jag vem som ska bita ihjäl honom.»

Det hade verkligen uppkommit en sjukdom bland larverna, men den första sommaren hann den inte att bli mycket spridd bland dem. Den hade knappt brutit ut, förrän det var tid för larverna att övergå till puppor. Ur dessa kommo milliontals fjärilar. De flögo omkring som yrsnö mellan träden om nätterna och lade ett oräkneligt antal ägg. Nästa år hade man att vänta än större förödelse.

Förödelsen kom, men inte bara över skogen, utan också över larverna själva. Sjukdomen spred sig hastigt från skogstrakt till skogstrakt. De sjuka larverna upphörde att äta, kröpo upp till trädens toppar och dogo där. Det blev stor glädje bland människorna, när de sågo dem dö, men än större bland skogsdjuren.

Karr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte på den stunden, då han skulle våga bita ihjäl Hjälplös.

Men larverna hade hunnit spridas milsvitt över grannskogarna, och inte heller denna sommar nådde sjukdomen till dem alla, utan många levde, tills de blevo puppor och fjärilar.

Med flygande fåglar fick Karr hälsningar från Gråfäll, att han var i livet och hade det gott. Men fåglarna anförtrodde Karr, att Gråfäll flera gånger hade varit hårt förföljd av krypskyttar, och att han endast med största svårighet hade kommit undan.

Karr levde i sorg och längtan och bekymmer. Och ännu måste han gå och vänta i två somrar. Då först var det slut med larverna.

Knappast hörde Karr skogvaktaren säga, att skogen var utom fara, förrän han gav sig ut på jakt efter Hjälplös. Men när han kom in i snåren, upptäckte han något förfärligt. Han kunde inte jaga mer, han kunde inte springa, han kunde inte spåra upp sin fiende, han kunde inte alls se. Under den långa väntan hade ålderdomen smugit sig