Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

318

DEN SKÖNA LUSTGÅRDEN

»Vad är det? Vad är det?» säger pojken. »Jag ville bara spara trädgårdsmästaren besvär. Varför är ni så ond?»

»Jag må väl vara ond,» säger den gamle. »Det hade inte behövts mera, än att du hade tagit emot min spade, så hade du fått gå kvar här och sköta trädgården, men jag hade blivit avlöst. Nu vet jag inte hur länge jag får gå här.»

Han står där och skakar i grinden och ser förfärligt ond ut, men pojken kan inte låta bli att tycka, att det är synd om honom, och han vill trösta honom.

»Ni ska inte vara ledsen för detta, herr Karl av Södermanland,» säger han, »för det finns ingen, som skulle sköta om er lustgård så väl, som ni gör det.»

När pojken säger detta, blir den gamla trädgårdsmästaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det går som en ljusning över de hårda dragen. Men han kan inte se riktigt, för på samma gång bleknar hela gestalten bort och försvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela trädgården bleknar och försvinner med blommor och frukter och solsken, och där den har stått, syns ingenting annat än vild och fattig skogsmark.