Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
340
ISLOSSNINGEN

Därmed gåvo de sig ut på sjön. Isen var inte särdeles glatt, utan mycket behaglig att gå på. Det fanns mer vatten på den, än de hade kunnat se, och här och där fanns pipig is, där vattnet porlade upp och ner. Sådana ställen fick man akta sig för, men det var ju inte svårt mittpå dagen i det ljusa solskenet.

Barnen kommo fort och lätt framåt, och de talade inte om annat än hur kloka de hade varit, som hade gått ut på isen i stället för att fortsätta vandringen på den sönderregnade landsvägen.

När de hade gått en stund, kommo de i närheten av Vinön. Där fick en gumma syn på dem från sitt fönster. Hon sprang ut ur stugan, slog åt dem med armarna och ropade något, som de inte kunde höra. De förstodo mycket väl, att hon varnade dem för att fortsätta vandringen. Men de, som voro ute på isen, sågo ju, att ingen fara var för handen. Det hade väl varit bra dumt att lämna isen, när allt gick så förträffligt.

De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig. Härute fanns det så stora vattensamlingar, att barnen nödgades göra långa omvägar. Men det bara roade dem. De tävlade om att finna ut var isen var bäst. De voro varken trötta eller hungriga. De hade hela dagen för sig, och de bara skrattade, när de mötte nya hinder.

Ibland kastade de blickarna över åt andra stranden. Den tycktes ännu vara långt avlägsen, fastän de hade gått väl en timme. De voro en smula häpna över att sjön var så bred. »Det är, som om den där stranden flyttade sig undan oss,» sade lille Mats.

Härute voro de utan skydd mot västanvinden. Den blev för var minut allt häftigare och tryckte kläderna så hårt mot kroppen på dem, att de hade svårt att röra sig. Den kalla blåsten var det första riktiga obehag, som de hade mött under vandringen.