Sida:Normalupplagan (1911).djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

LUKAS, 9.

Och det begraf aig^ att 

när de dagen därefter grin- go ned från berget, mötte honom mycket folk.

Och ae, en man ropade 

ur folkhopen och sade: Mästare, Jag beder dig, se till min son: ty han är mitt enda barn,

och se, en ande griper 

honom, och strax ropar han, och han sliter honom, så att han tuggar fradga, och han går med nöd ifrån honom, sönderbråkande honom.

Och jag bad dina lär- 

jungar, att de skulle ut- drifva honom, och de kunde icke.

Men Jesus svarade och 

sade: O du otrogna och vrånga släkte I Huru län- ge skall jag då vara hos eder och fördraga eder? För hit din son.

Och ännu under det han 

gick fram, ryckte den onde anden honom och drog ihop honom. Men Jesus näpste den orene anden och gjor- de pilten helbrägda och gaf honom åt hans fader igen.

Och alla häpnade öfver 

Guds härlighet. Och då alla förundrade sig öfver allt, hvad Jesus gjorde, sade han till sina lärjun- gar: (37) Mark. 9, U t. (88) Matt. 17, 14 f. (M) MaU. 17, 22 f. Mark. 9, 81 f. Liik.21,7. (46)Lak.2.fiO. 18, 84. (46) Matt. 18, 1 f. Mark. 9, 146

Akten på dessa ord med 

edra öron ; ty Människoso- nen skall blif va antvardad i människors händer.

Men de f örstodo icke 

detta tal, och det var f ör- doldt för dem, så att de icke kunde fatta det, och de räddes att fråga honom om detta tal.

Och bland dem upp. 

stod en tanke, hvilken af dem som vore störst.

Men Jesus, som såg 

deras hjärtas' tanke, tog ett barn och ställde det bredvid sig

och sade till dem : Hvil- 

ken som mottager detta barn i mitt namn, han mot- tager mig, och hvilken som mottager mig, han mot- tager den, som har sändt mig ; ty den som är minst ibland eder alla, han skall vara stor.

Då svarade Johannes 

och sade : Mästare, vi sågo en, som i ditt namn utdref onda andar, och vi för- bjödo honom det. emedan han icke följer oss.

Och Jesus sade till ho- 

nom : Förbjuden honom Icke; ty den som icke är mot eder, han är för eder.

Och det begaf sig, att 

när dagarna voro fullbor- dade, att han skulle varda

f. Luk. 22,24. ^48) Lak. 10, IC 

14, U. 18, 14. Joh. 13. ao. (i») Mark. 9.88. (60) Lok. 11. 8S. (51) Mark. 10, 19. Ap.G.1,2.