APOSTLAGÄRNINGARNA, 27. från Kreta, och spara eder detta trångmål och denna fara.
Och nu uppmanar jag*
eder att vara vid godt mod, ty bland eder skall intet lif gå förloradt utan endast fartyget.
Ty denna natt har en
ttngel från den Gud, hvil- ken jag tillhör och hvilken Jag äf ven dyrkar, stått hos mig och sagt :
Frukta icke, Paulus; för
kejsaren skall du inställas, och se. Gud har skänkt dig alla dem, som segla med dig.
Vai;en därför vid godt
mod, I män ; ty jag tror på Gud, att det skall så ske, som det har blifvit taladt till mig;
men på en ö måste vi
stranda.
När vi nu den fjorton-
de natten dref vo omkring på det Adriatiska hafvet, förmodade sjömännen vid midnatten, att de voro nära något land.
Då lodade de och funno
tjugo famnars djup, och när de hade kommit ett litet stycke därifrån, lo- dade de åter och funno femton famnars djup,
och då de fruktade, att
vi till äf ventyrs skulle stö- ta på skarpa grund, kasta- de de ut fyra ankare från akterskeppet och önskade, att det måtte dagas. (23) Ap. G. 23, 11.
Då nu sjömännen sökte
fly från skeppet och firade skeppsbåten ned i hafvet, under förevändning att de ämnade nedsläppa ankare från förskeppet,
sade Paulus till höfvits-
mannen och krigsmännen: Om dessa icke stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.
Då afhöggo krigsmän-
nen tågen till skeppebåten och läto den falla ned.
Men till dess det vardt
dag, uppmanade Paulus alla att taga sig föda, sä- gande: Det är i dag den fjortonde dagen I biden och förblifven fastande utan att haf va tagit något till eder.
Därför uppmanar jag
eder att taga eder föda; ty detta hör tiU eder rädd- ning, ty på ingen af eder skall ett hufvudhår gå för- loradt.
När han hade sagt det-
ta, tog han ett bröd, tac- kade Gud i allas åsyn odi bröt det och började äta.
Då blef vo alla vid godt
mod och togo sig också föda.
Och på skeppet voro vi
tillsamman två hundra sjuttiosex själar.
Sedan de nu hade
ätit sig mätta, lättade de skeppet, kastande säden i hafvet.
