vara stark i historier om trollfåglar, utsändningar och underjordiska och ingick isynnerhet gerna i de minsta detaljer, då han berättade om en eller annan af de aderton björnar han hade fält i sina dagar. Deremot teg han helst angående det lika stora antal, som onda tungor beskylde honom för att ha skadskjutit.
«Men hvad är det för en «Gamle» och «Gamle-storen» du talar om?» frågade jag.
«Det skall jag säga er,» tog kaptenen hastigt till ordet, i det vi begåfvo oss på väg till sätern. Antagligen var han rädd för, att detta öfverilade och förtidiga spörsmål efter min korta bekantskap med Per skulle ingifva honom misstro och lägga band på hans tunga. «Det skall jag säga er,» svarade han. «Det finnes här i leken en gammal tjäder, som har blifvit ett underdjur i hela trakten. Bland skyttarne här är den känd under namnet «bräkaren», ty i stället för att sitta stilla på qvisten och knäppa, flyger han ofta omkring mellan trädtopparne, bräkande som en get. Först när denna manöver är utförd, sätter han sig ned för att spela. Detta beteende är så oberäkneligt, att ingen kan få skott på honom. Han begagnar emellertid ännu oftare ett annat knep, som är mycket värre; han sitter stilla och knäpper och slår sin klunk, men när han skall börja på att «sissa», flyttar han sig till ett annat träd. Kommer man af en slump så att man får skjuta, biter det inte på honom. Gamle Per der har skjutit på honom både med salt och med silfver, men fastän fjädrarne röko af honom, tog han inte mera notis om hans säkra
