Det hade varit min afsigt, då jag mottagit det angenäma
uppdraget att med en biografi öfver Asbjörnsen inleda en ny
svensk upplaga af några bland hans sagor och sägner, att också
gifva en åtminstone antydande framställning af dessa sagors stora
kulturhistoriska värde eller dessa sägners folkpsykologiska
betydelse eller åtminstone af de stora förtjensterna i Asbjörnsens sätt
att berätta dem. Men jag afstår från allt detta, viss om, att boken
talar för sig sjelf och att framför allt konstnärernas ypperliga
teckningar, bland hvilka åtskilliga finnas, som helt enkelt äro
mästerverk, här skola gifva kommentarier och upplysningar nog.
Vare det derför nog sagdt, att ingen tredje lyckligare än
Asbjörsen och Moe träffat det fornärfda och dock på samma gång
äkta nutida i sagorna, och att ingen mer osökt än Asbjörnsen
vetat att berätta de vidskepliga sägnerna eller i skönare
skildringar af natur och folklif inkläda dem. Derför är det också dessa
mäns ära och allra synnerligast Asbjörnsens, att hafva bragt i
dagen och fört till heders igen mästersmidena af folkets egen
diktkonst och att dermed också hafva gjort den största insats i
Norges nationella bildning, som detta land näst sin politiska
frigörelse i vårt århundrade mottagit.
Ära derför åt den gamle sagoveteranen!
Den hyllning, som honom tillkommer, kan ej ökas deraf, att svenska röster deri deltaga, men bör ej heller deraf mista sitt värde. Och döljas bör minst af allt, att det storverk, han utfört för Norge, på många vägar återverkat och fortfarande återverkar på Sverige.
Ära derför ännu en gång åt den gamle!
Jörgen Ingebrigtsen Moe.
Ehuru endast ett fåtal af de utaf Moe uppteckade sagorna återfinnes i denna samling, torde dock några biografiska uppgifter om denne Asbjörnsens trofaste forskarbroder här vara på sin plats.
Moe är född 22 April 1813 på gården Moe i Hole socken i Ringerike. Hans fader, Ingebrigt Olsen, som var en högt aktad
