På tredje dagen kom en rik man gående, och Peik satt inuti tunnan och sjöng: «Till himmelrik och till paradis, till himmelrik och till paradis skall jag fara; men inte vill jag och inte vill jag i englaskara.»
Då mannen hörde detta, frågade han, hvad han skulle ge honom för att få komma i hans ställe.
Det fick väl inte bli litet, mente Peik, för att få skjuts att fara till himmelrike stod inte till buds alla dagar.
Mannen ville ge honom allt det han egde, och så slog han ut bottnen och kröp in i tunnan i stället för Peik.
»Lycklig resa!» sade kungen — han trodde det var Peik, som var i den — ; «nu far du till fjords fortare, än om du for med renskjuts, och nu är det ute både med dig och med dina narrpinnar,» sade han.
Innan tunnan var halfvägs utför fjället, fans icke en hel stafver eller bit qvar af den eller honom som var inuti. Men då kungen kom hem till kungsgården, var Peik der före honom och satt utanför dörren och blåste på mungiga.
«Sitter du der du, Peik?» sade kungen.
«Ja, visst sitter jag här, hvar skulle jag annars sitta?» sade Peik. «Jag kan väl få hyra husrum här åt alla hästarne och fäkreaturen och pengarne mina?»
«Hvart vältade jag dig, der du fick all den rikedomen?» frågade kungen.
«Åh, du vältade mig till fjords, sade Peik, och då jag kom till botten, fans der nog att ta af, både hästar och fä, både gods och guld; de gingo i flockar och lågo i högar stora som hus,» sade han.
