Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
238
enkans son.

slapp han återigen med prygel, men det fick han då också så mycket han kunde tåla. Men då han blef frisk igen, lefde han lika godt som förut, och han och mannen voro lika goda vänner.

En tid derefter skulle mannen åter resa bort, och nu skulle han vara borta i tre veckor, och så sade han till gossen att gick han in i det tredje rummet, kunde han så gerna bereda sig på att mista lifvet med det samma. Då fjorton dagar hade gått, kunde gossen inte hålla sig längre utan smög sig in dit; men han såg platt ingenting der inne, utom en lucka på golfvet. Då han lyfte på den och tittade ned, stod der en stor kopparkittel och puttrade och kokade der nere, men han såg ingen eld under. Det vore roligt att känna om det är varmt, tänkte gossen och stack ner fingret i kitteln; då han drog upp det igen var hela fingret förgyldt. Gossen skrapade och tvättade det, men förgyllningen ville icke gå af; då satte han en tuta om det, och då mannen kom hem och frågade hvad det var med hans finger, sade gossen att han hade skurit sig så illa. Men mannen ref bort tutan, och då såg han nog hvad som felades fingret. Först ville han dräpa gossen; men då denne grät och bad igen, nöjde han sig med att piska honom, så att han fick ligga till sängs i tre dagar. Sedan tog han ned en kruka från väggen och smorde honom med, och strax blef gossen frisk igen.

Om en tid reste mannen åter bort och skulle icke komma igen förr än om en månad. Men då sade han till gossen, att om han gick in i den fjerde kammaren,