«Hälsa Kilde, att bägge hennes söner har farit illa, di brände opp sej i soppkitteln.»
«Åh, det var mina barn, det!» skrek det inne i mjölkboden, och så kom det utfarande en huldra med en stäfva i handen, och den kasta hon ifrån sej, så att mjölken yrde om dem.» —
«Folk pratar så mycket,» sade smeden med en spotsk min, alldeles som om han hyst tvifvel om denna berättelses trovärdighet. Emellertid var kanske hela saken den att han var förargad öfver att ha blifvit afbruten, då han kommit så bra i farten. Det fans knappast någon i hela trakten, som hade större förråd på de vidunderligaste berättelser om huldran och de underjordiska än han, och i tro på dessa väsen kunde han mäta sig med de ifrigaste troende. «Folk pratar så mycket,» sade han. «Man kan inte tro allt. Men när det har händt i ens egen slägt, så ä’ man väl tvungen te tro det. Och nu ska’ jag tala om någonting som har händt min svärfar; det var en allvarsam och trovärdig man, så det var nog sant det han sa’. Han bodde vid Skroperud på Loddingegorna i Ullensaker; han hette Jo. Han hade bygt sig en ny stuga, han hade två tre kor, feta och i godt stånd, och en häst, som var bättre än alla andra. Med den hästen skjutsade han ofta från Mo till Trögstad och, när det föll sig så, derifrån till Skrimstad och tillbaka till Mo igen; och han brydde sig inte om hur han for fram med hästen, för den var och förblef lika fet. Skytt var han
