lassa måste jag på qvälln, för klockan tre på morgon skulle jag ge mej i väg igen, om jag skulle hinna te bruket och tebaks igen te milan vid dagsljus samma dag. Då jag hade fått’et te att brinna bra, gaf jag mej te att lassa på lassena. Men i det samma jag vände mej mot elden igen och skulle te att ta ett nytt tag, kommer der, Gud straffe mej, en riktig snöyra, så att hvartenda kol och hvarenda brand i brasan fräste och slockna’. Då tänkte jag för mej sjelf: Gud straffe mej, ä’ inte Berg-mor arg nu för att jag kommer hem så sent i qväll och stör henne. Men jag strök eld igen och tände på brasan. Men hur de’ var, så var de’ som om spaden inte ville släppa kolena ner i korgen; öfver hälften for utanför. Ändtligen hade jag fått lassena fulla och skulle te att surra fast repena. På morgon hade jag satt nya vidjor på alla trähakarne, men di sprang, Gud straffe mej, den ena efter den andra — vidjorna, förstås. Jag te att vrida nya vidjor, satte på hakarne igen, och ändtligen fick jag lassena omsurrade. Se’n gaf jag hästarne te natten och kröp in i kojan och la’ mej. Men tror ni jag vakna’ klockan tre? Inte förr’n solen var oppe, och ändå var jag yr och tung både i hufve’ och hela kroppen. Se’n skulle jag få något i mej och ge hästarne, men begge spiltorna i riskojan va’ tomma och hästarne va’ borta. Då vardt jag arg och gaf mej, Gud straffe mej, te att svära lite’ och se’n börja’ jag leta efter spårena. Det hade fallit lite’ snö; ner te bygden hade di inte gått och inte te bruket heller. Men jag såg fälorna
