Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/413

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
345
KOLAREN.

kommo både konungen och biskopen att tänka på kolaren, och det drog icke långt om innan de fingo honom till sig och började utfråga honom. Nej, han kunde inte säga det, han heller, sade han, för det var inte godt att gissa det som ingen kan veta.

«Nå ja,» sade kungen, «jag är lika glad antingen du vet eller inte vet det, jag; men du är ju den vise prest och sanne profet, som kan förutsäga tillkommande ting; och vill du inte säga det, skall du mista både kappa och krage,» sade kungen. «Men det är det samma, jag skall pröfva dig först,» sade han, och så tog han den största silfverkannan han egde och gick ned till stranden. «Kan du säga mig, hvad som fins i den här kannan,» sade kungen, «så kan du nog säga det andra också?» sade han och höll handen öfver kannlocket.

Kolaren vred händerna och beskärmade sig: «Ack, du olyckligaste kräk och krabba på denna jord, hvad har du nu för allt ditt släpande och trälande!» sade han.

«Ja, ser du nu, att du visste det!» sade kungen, ty han hade en stor krabba i silfverkannan. Så måste kolaren in i storstugan till drottningen. Han tog en stol och satte sig midt på golfvet, och drottningen gick fram och tillbaka i rummet.

«En skall inte göra bås åt oburen kalf, och inte träta om namnet förrän barnet är födt,» sade kolaren; «men slikt har jag hvarken hört eller sett,» sade han. «När drottningen kommer emot mig, så tror jag nästan det blir en prins, och när hon går ifrån mig, ser det

Asbjörnsen.22