Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7
NORGES STÄLLNING PÅ VÅREN 1814.

ingå ett sådant förbund, yttrade han redan i november 1810: »Konungen af Sverige skall underteckna allt»[1], och i en instruktion för ett sitt ombud i Norge 1812 utlofvar han, att norrmännen skulle blifva »en nation regerad genom sina egna lagar — — samt en fritt utvald nationalrepresentation», och vidare säger han sammastädes: »Svenskarne vilja endast säkerhet för det närvarande och garanti för framtiden, och ingenting annat än ett federativfördrag mellan de begge staterna kan föra till detta stora och vigtiga mål»[2]. Och att fördragen med kejsar Alexander i S:t Petersburg och Åbo icke åstadkommit någon förändring i dessa hans afsigter, trots de starka uttrycken deri, som kunde gifva anledning till en sådan förmodan, framgår tydligt af Björnstjernas not till Castlereagh af den 6 oktober 1812, der det heter: »Norge skall hafva sin egen representation, sina egna lagar och finanssystem, skilda från Sverige. Det skall i grunden endast vara en konfedererade makt under samma konung»[3]. Icke heller freden i Kiel gjorde någon väsentlig förändring i detta program, ty i det betänkande till regeringen i Stockholm, som han strax efter freden befalde Wetterstedt uppsätta, föreslog han, att konungen skulle i sin proklamation tillförsäkra norrmännen »åtnjutandet af en konstitutionel frihet och egen beskattningsrätt, äfvensom bibehållandet af gällande lagar»[4], och af samma betänkande framgår, att han tänkte sig denna konstitution tillvägabragt genom rådplägningar med en församling af landets bästa män. En annan sak är, att han visserligen icke tänkte sig denna författning tillkommen på underhandlingens väg genom fördrag mellan konung och folk, ett föreställningssätt, som han äfven framdeles, sedan saken var gjord, aldrig rätt kunde sätta sig in uti. Men klart är, att en man, som i konstitutionela grundsatser temligen öfverensstämde med riksförsamlingen på Eidsvold, omöjligen kunde påföra sina tilltänkta undersåtar krig på den grund, att de tillbjödo honom en fullfärdig konstitution såsom grund för underhandling i stället för att mottaga en oktrojerad

  1. Schinkel-Bergman, VI, s. 48.
  2. Smst., VI, s. 371.
  3. Schinkel-Rogberg, IX. s. 454.
  4. Smst., IX, s. 57.