Sida:Novelletter.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111
Slaget vid Waterloo.

Men i vår rena, moraliska luft äro vi nog lyckliga att kunna medgifva ungdomen mera frihet, just på grund af vår stränga sedlighet.

Derför tvekade kusin Hans ej ett ögonblick att följa sitt hjertas röst; och den unga damen, som snart märkte hvilken olycka hon hade stält till med sin blick, hvilken egentligen varit ämnad åt gubben, kände i sjelfva verket en icke oangenäm spänning vid situationen.

De mötande på gatan, som naturligtvis genast märkte sammanhanget (detta fall är nämligen ett af de få, der de agerande tro sig vara utan publik), tyckte i allmänhet att det var roligt att se på. De vände sig om och småskrattade; ty de visste ju alla, att antingen hade detta inga följder, och då var det ju blott det oskyldigaste tidsfördrif för ungdomen; eller också hade det en förlofning till följd, och en förlofning är ju det trefligaste i verlden.

Medan de sålunda drogo i väg med passande afstånd än på samma trottoar, än på hvar sin sida om gatan, hade kusin Hans god tid att tänka sig om.

Med afseende på kärleken var allt på det klara. Symptomen voro för handen, han visste att han var fången, fången i den äkta, den sanna, den riktiga kärleken, och han var lycklig deröfver. Ja, så lycklig var kusin Hans, att han, som eljest ej var god att komma för när, med ett stilla, förbindligt leende tog emot stötar och