Sida:Novelletter.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128
Novelletter.

vid Beresina, i den hopplösa kampen för kejsaren och Frankrike. Föga anade de, att Frankrikes konung sex månader derefter skulle låta skjuta deras käre prins i Luxembourgträdgården som landsförrädare.

Men han flög omkring, ordnade och kommenderade, tills der ej var mera att göra för fältherren; derefter begagnade han sin värja som soldat, tills allt var förbi och han rycktes med på flykt. Ty den franska arméen flydde.

Kejsaren störtade sig in i vimlet, men det förfärliga larmet öfverröstade hans stämma, och i halfmörkret var det ingen, som kände igen den lille mannen på den hvita hästen.

Då slöt han sig till en carré af sitt gamla garde, som ännu höll stånd på slätten: han ville sluta sitt lif på sin sista valplats. Men generalerna samlades omkring honom, de gamla grenadiererna ropade: »Drag er tillbaka, Sire! Döden vill ej ha er!»

De visste icke, att det var derför att kejsaren hade förspilt sin rätt till att dö som fransk soldat. Halft motspjernande drogs han med, och okänd i sin egen armé red han bort i den mörka natten, efter att ha förlorat allt. — »Så slutade slaget vid Waterloo,» sade kaptenen, i det han slog sig ned på bänken och satte sin halsduk till rätta. —

Kusin Hans tänkte med ovilja på onkel Fredrik, som hade talat om kapten Schrappe i så