Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10
CHARLES DICKENS.

»Ni är ju riktigt en litterär person, herr Bumble!» sade fru Mann.

»Nåja», sade uppsyningsmannen, tydligen smickrad af artigheten, »det har ni kanske rätt i.» Han tömde glaset och fortsatte: »Men då nu Oliver börjar vara för gammal att stanna här längre, har direktionen bestämt, att han skall tillbaka till oss, och jag har nu själf kommit hit för att hämta honom. Låt honom komma in.»

»På ögonblicket, herr Bumble», svarade fru Mann och skyndade ut. Och Oliver, som emellertid hade fått så mycket af ansiktets och händernas smutslager afskrapadt, som kunde gå bort i en tvättning, fördes nu af sin välvilliga beskyddarinna in i rummet. »Bocka dig för herrn där, Oliver!» sade hon till honom.

Oliver gjorde en bugning, som halft gällde uppsyningsmannen på stolen och halft hans trekantiga hatt på bordet.

»Har du lust att följa med mig, Oliver?» frågade herr Bumble i majestätisk ton.

Oliver ämnade svara, att han mer än gärna ville följa med hvem som helst. Men så kom han händelsevis att se på fru Mann, som hade ställt sig bakom uppsyningsmannens stol och ursinnigt hotade honom med knuten hand. Han förstod det genast, ty denna hand hade alltför ofta lämnat spår efter sig på hans kropp, för att den ej också skulle ha lämnat spår efter sig i hans minne.

»Följer hon också med?» frågade den stackars Oliver.

»Nej, det kan hon inte», förklarade herr Bumble, »men hon kommer nog och hälsar på dig då och då.»

Detta var just ingen stor tröst för gossen. Men så ung han var, hade han dock nog förstånd att låtsa, som om han vore mycket ledsen öfver, att han skulle bort. Hungern och den nyss utståndna bestraffningen voro honom dessutom en god hjälp till att få tårar i ögonen, och han grät verkligen mycket naturligt. Fru Mann gaf honom tusen kyssar och (hvilket Oliver satte mera värde på) en smörgås, för att han ej skulle vara allt för hungrig, då han kom till fattighuset. Med smörgåsen i handen och sin lilla bruna fattighusmössa på hufvudet blef han sedan af herr Bumble förd bort från detta eländiga hem, där aldrig ett vänligt ord eller en vänlig blick hade lyst in i hans barndoms mörker. Och ändå kom det öfver honom ett anfall af barnslig sorg, då gårdsgrinden stängdes efter honom. Han måste ju skiljas från sina små olyckskamrater, de enda vänner han någonsin haft, och för första gången fick han en känsla af, att han stod alldeles ensam i den stora vida världen.

Herr Bumble tog långa steg. Lille Oliver, som höll fast i hans guldgalonerade ärm, trafvade bredvid och frågade då och då, om de inte snart voro framme. På dessa frågor gaf herr Bumble mycket korta och snäfva svar, ty den flyktiga välvilja, som genever och vatten kan framkalla i vissa hjärtan, hade redan dunstat bort, och herr Bumble var åter »kommenal tjänsteman.»