Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
CHARLES DICKENS.

»Ja», svarade hon, »jag kommer från Bill och skall hämta dig.»

»Hvarför det?»

»Hvarför det?» Hon såg upp, men tog ögonen till sig igen, i det samma de mötte Olivers. »Å, inte i någon ond afsikt.»

»Jag tror dig inte», sade Oliver, som iakttagit henne noga.

»Som du vill», svarade hon och skrattade tvunget. »Alltså inte i någon god afsikt.»

Oliver förstod, att han hade ett slags makt öfver Nancys bättre känslor, och han tänkte ett ögonblick på att vädja till hennes medlidande med hans olyckliga belägenhet. Men i detsamma föll det honom in, att klockan endast var 11, det var ännu mycket folk ute på gatorna, och det skulle säkert finnas någon, som trodde på hvad han sade. Så snart denna tanke föll honom in, steg han fram och sade nästan ifrigt, att han var färdig att gå.

Nancy hade lagt märke till att han betänkte sig. Medan han talade fixerade hon honom skarpt och gaf honom sedan en blick, som tydligt visade, att hon hade genomskådat honom.

»Tyst», sade hon, i det hon böjde sig fram mot Oliver och pekade mot dörren. »Du kan ingenting göra. Jag har gjort stora ansträngningar för din skull, men till ingen nytta. Du är bevakad på alla håll, och om du någonsin skall kunna slippa härifrån, så är detta inte rätta stunden.»

Hon talade med sådan ifver, att Oliver såg upp förvånad. Det var visst sant, det hon sade, ty hon var blek och upprörd och darrade i hela kroppen.

»Jag har en gång räddat dig från att bli misshandlad, jag skall göra det omigen, och jag gör det nu», tillade hon, »ty de, som skulle hafva hämtat dig, om inte jag gjort det, skulle ha behandlat dig mycket strängare än jag; jag har ansvarat för, att du skulle hålla dig lugn och stilla; om du inte är det, så skadar du både dig själf och mig, du blir kanske orsaken till min död. Det här har jag redan fått utstå för din skull, så sant Gud lefver och ser mig!» Hon pekade på några blånader, som hon hade på halsen och armarna, och tillade hastigt: »Kom ihåg det och låt mig nu inte få utstå ännu mera för din skull. Om jag kunde så skulle jag hjälpa dig, men jag kan inte. Det är inte deras mening att göra dig någon skada, och det de tvinga dig till har du ingen skuld i. Tyst! Hvarje ord du säger är ett slag för mig. Räck mig handen, skynda dig!»

Hon fattade den hand, som han helt mekaniskt räckte henne, blåste ut ljuset och drog honom med sig utför trappan. Farstudörren öppnades hastigt af någon, som han i mörkret ej kunde se, och stängdes lika hastigt efter honom. Utanför höll en droska; med samma feberaktiga brådska som Nancy lagt i dagen, då hon talat till honom, drog hon honom med sig upp i vagnen och steg själf in i den. Kusken väntade ej på besked, utan piskade på sin häst, och det bar af i fyrsprång.