»Här äro de», svarade Barney och tog fram ett par pistoler. »Ni har själf laddat deb.»
»All right!» sade Toby och stoppade dem på sig. »Dyrk — borr — blindlyktor — ha vi nu allting med?»
»Allt i ordning», svarade Sikes. »Räck oss nu spatserkäpparna, Barney, så ge vi oss af.»
Han och Toby fingo hvar sin grofva knölpåk af Barney, som därefter gaf sig till att knäppa Olivers kappa. »Seså», sade Sikes och räckte ut handen.
Alldeles hufvudyr af dagens ovana ansträngningar, af luften och af brännvinet, lade Oliver mekaniskt sin hand i hans. De bägge banditerna drogo af med honom. Barney stängde efter dem, svepte sedan in sig i sitt täcke och snarkade i nästa minut.
Ute var det kolmörkt och så tjock dimma att Olivers hår och ögonbryn voro våta efter ett par minuter. De gingo hastigt öfver bron mot det ljus, som de förut hade sett. »Genom byn!» hviskade Sikes. »Det är ingen, som ser oss i natt!» De mötte icke en själ, och klockan slog tu, då de lämnade byn bakom sig.
De ökade farten och veko af till vänster. Då de hade gått en half fjärdingsväg, kommo de till ett ensligt hus, som låg innanför en mur. Nästan utan att stanna för att dra andan, klättrade Toby som en katt upp på muren. »Pojken nu!» sade han. »Langa upp honom! Jag skall nog ta emot honom!» Och innan Oliver visste ordet af, tog Sikes honom under armarna och lyfte upp honom, och i nästa ögonblick lågo han och Toby i gräset på andra sidan. Strax därefter kom Sikes öfver, och de smögo fram mot huset.
Först nu förstod Oliver, alldeles ifrån sig af skräck och förtviflan, att det gällde inbrott och stöld, kanske mord. Han slog ihop händerna, ett utrop af fasa undslapp honom. Det svindlade för hans ögon, kallsvett trängde ut i hans bleka ansikte, benen ville ej bära honom, och han föll på knä.
»Stig upp!» hviskade Sikes ursinnig och drog upp pistolen ur fickan. »Annars skall din hjärna snart spruta ut öfver gräset.»
»För Guds skull, låt mig gå!» bad Oliver. »Låt mig springa härifrån och dö någonstans ute på fältet! Jag skall aldrig komma till London — aldrig! Var barmhärtig, tvinga mig inte till att stjäla. För alla himlens heliga änglars skull, var barmhärtig!»
Sikes svor en fruktansvärd ed och spände hanen på pistolen. Men Toby sköt undan den, lade handen öfver gossens mun och drog honom mot huset »Tyst!» sade han. »Det där duger inte här. Om du ger ett enda ljud ifrån dig, så ger jag dig ett slag i skallen, det hörs inte och är lika säkert. Låt oss nu få upp luckan, Bill. Nu har han kurasche igen. Jag har sett pojkar, som va’ äldre än han, bära sig åt alldeles så där som han en så’n här kall natt.»
Sikes svor öfver Fagin, som hade skickat med dem Oliver på
