»Å, håll mun, gamla idiot!» sade frun strängt. »Säg mig, Martha, har hon varit sådan förut?»
»Ja, ofta», svarade Martha.
»Men nu är det sista gången», inföll Anny. »Hon vaknar bara en gång till, och sanna mina ord, se’n lefver hon inte lång stund.»
»Ja, det kan göra det samma», sade fru Corney vresigt, »för jag ämnar i alla fall inte sitta här och hänga. En annan gång besvärar ni mig inte för ingenting. Jag är inte skyldig att se alla gamla käringar här i huset dö, och jag vill det heller inte, förstår ni det, ni båda gamla spöken!»
Hon ämnade snurra af ut genom dörren. Men gummorna, som hade vändt sig om mot sängen, gåfvo i det samma ifrån sig ett litet skrik, och hon såg sig om. Den sjuka hade satt sig upp i sängen och sträckte ut armarna. »Hvem är det?» frågade hon med ihålig röst.
»Tyst, tyst», sade den ena af gummorna och lutade sig öfver henne, »lägg dig ner igen!»
»Jag lägger mig aldrig mera lefvande!» sade den döende och spjärnade emot. »Jag vill tala med henne där! Kom hit, ännu närmare! Jag vill hviska något till er!» Hon grep fru Corney om armen, så att denna måste sätta sig på stolen bredvid sängen. Hon ämnade just börja tala, då hon fick sikte på de bägge gummorna, som stodo och böjde sig fram och spetsade öronen. »Kör ut de där båda!» hviskade hon. »Genast! Genast!»
De bägge gamla häxorna jämrade sig i kapp öfver, att det hade gått så långt med den arma stackaren, att hon ej längre kände igen sina bästa vänner. Men åldfrun knuffade utan vidare ut dem genom dörren och återvände därefter till sängen.
»Hör nu på mig!» sade den döende med höjd röst, som om hon samlat sina sista krafter. »I det här rummet — ja, i samma säng — skötte jag en gång en ung vacker kvinna, som hade kommit hit dödstrött och med blödande fötter. Hon födde en liten gosse och dog — låt se, hvad var det för år?»
»Det är detsamma med årtalet», inföll den otåliga fru Corney. »Nå, hvad var det vidare med henne?»
»Hvad var det vidare?» upprepade den döende, som sjunkit tillbaka i sitt förra slöa tillstånd. »Hvad var det vidare? Jo, nu vet jag!» utbrast hon plötsligt och satte sig upp i sängen med blossande ansikte och vildt rullande ögon. »Jag plundrade henne! Hon var ännu inte kall — hör ni, hennes lik hade ännu inte kallnat, då jag stal från henne.»
»Hvad i Herrans namn stal du?» frågade åldfrun och gjorde en rörelse, som om hon ville kalla dit folk.
»Det!» svarade den sjuka och lade sin hand öfver hennes mun. »Det enda hon hade! Hon hade behöft kläder att hålla sig varm
