»Ja — ja visst», inföll juden ifrigt och drog fram sin stol till hans.
Toby tog sig en klunk ur glaset och förklarade, att whiskyn var utmärkt. Därefter placerade han sina fötter uppe på spiselkransen, så att de kommo ungefär i jämnhöjd med hans hufvud. »Alltså, Fagin...» sade han. »Hur är det med Bill?»
»Hvafalls?» skrek juden cch flög upp från stolen.
Toby bleknade. »Det är då väl inte meningen —?» började han.
»Meningen? Meningen?» skrek juden ursinnigt och stampade i golfvet. »Hvart ha de tagit vägen? Hvar ä’ Sikes och pojken? Hvar hålla de sig gömda? Hvarför ha de inte varit här?»
»Det misslyckades», mumlade Toby.
»Det vet jag», svarade juden och tog upp en tidning ur fickan och pekade på den. »Vidare då?»
»De sköto och träffade pojken. Vi satte af öfver fälten med honom mellan oss — öfver stock och sten. Och de satte efter oss. Förbanna mig, kom inte hela grannskapet på benen, och hundarna voro efter oss.
»Men pojken?» flämtade juden.
»Bill hade honom på ryggen och flög som en stormvind. Vi stannade för att ta honom emellan oss igen; då hängde hufvudet ner på honom och han var kall. De va’ alldeles i hälarna på oss, hvar och en måste tänka på sig, om han skulle klara sig för galgen. Så skildes vi åt och lät pojken ligga där i ett dike. Om han var lefvande eller död, skall jag inte kunna säga.»
Juden hörde ej mera. Han utstötte ett stönande läte, ref sig med bägge händerna i håret och rusade ur rummet, ut ur huset.
KAP. 26.
En hemlighetsfull personlighet.
Fagin undvek hufvudgatorna och smög sig fram genom åtskilliga trånga och mörka gränder, tills han kom till krogen »Tre krymplingar», samma värdshus, där vi redan förut träffat herr Sikes och hans hund.
Han nickade endast till mannen innanför disken och gick hastigt uppför trappan, öppnade en dörr och slank in i ett stort rum. Där skuggade han med handen öfver ögonen och såg sig ängsligt omkring, som om han sökt efter en viss person.
Rummet upplystes af två gaslågor, men fönsterluckorna voro tillslutna, så att utifrån kunde man ej se, att där brann ljus.
