Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

136

CHARLES DICKENS.

tjänstfolket, om icke med ett slags välvillig nedlåtenhet, som erinrade om hans högre sociala ställning. Men dödsfall, eldsvåda och inbrott göra alla människor lika. Alltså satt nu herr Giles framför spiseln med bredt utspärrde ben, och med den vänstra armen stödd mot bordet. Med högra handen illustrerade han omständligt en berättelse om inbrottet, som hans åhörare, i synnerhet köksan och huspigan, åhörde med andlös spänning.

»Klockan kunde väl vara half tre», sade han, »då jag vaknar och vänder mig om i sängen (han vände sig om på stolen och drog en flik af duken öfver sig, som om den varit ett sängtäcke). Och så hör jag ett buller — som om någonting sprängts sönder...»

»Det var mera som när man skrapar med en spik på ett rifjärn», inföll Brittles.

»Så var det kanske, då du hörde det», invände Giles. Då jag hörde det, lät det som om något sprängdes sönder. Jag viker upp täcket (han sköt undan duken litet), sätter mig upp i sängen och lyssnar.»

Köksan och huspigan utropade på samma gång: »Herre min skapare!» och de sköto sina stolar närmare tillsammans.

»Det är någon», fortfor Giles, »som bryter upp en dörr eller ett fönster, tänkte jag. Hvad skall du göra? Väcka den stackars Brittles, annars blir han mördad i sin säng. De skära kanske halsen af honom från det ena örat till det andra, innan han vet ordet af.»

Allas blickar fästes på Brittles, som åter fäste sin blick på Giles och stirrade på honom med gapande mun och med den allra djupaste fasa.

»Jag kastar täcket af mig helt och hållet», fortfor Giles, i det han sköt duken långt ifrån sig och fixerade pigorna skarpt, »smyger mig tyst ur sängen, drar på mig ett par...»

»Det är damer närvarande, herr Giles!» mumlade kopparslagaren.

»Drar på mig ett par skor», fortsatte Giles med en tillrättavisande blick på kopparslagaren och stark tonvikt på ordet »skor» — »tar den laddade pistolen, som alltid ligger ofvanpå korgen med silfret, smyger mig in till Brittles, ruskar honom vaken och säger till honom: Brittles säger jag, bli nu inte förskräckt!»

»Ja», medgaf Brittles med skälfvande röst, »det sa’ ni!»

»Nå, blef han inte förskräckt?» frågade köksan.

»Inte ett spår!» förklarade Giles. »Han var alldeles lugn, nästan lika lugn som jag själf. — Ja, så togo vi en blindlykta, som står där inne på bordet, och trefvade oss utför trappan i kolmörker.»

Han hade rest sig och gick ett par steg framåt med tillslutna ögon, för att låta sin beskrifning åtföljas af behörig aktion. Men plötsligt ryckte han till, liksom hela sällskapet, och sprang tillbaka till sin stol. Pigorna uppgåfvo ett skrik.

»Det var någon, som knackade!» sade han slutligen och ansträngde sig att låta lugn. »Gå och öppna, någon af er!»

Ingen rörde sig.