Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
158
CHARLES DICKENS.

»Men barn då, käraste barn!» utbrast fru Maylie och drog hennes hufvud till sig. »Så har jag aldrig sett dig förr!»

»Jag ville så ogärna skrämma dig, tant», hviskade Rose. »Men jag kan inte hjälpa det... jag är rädd, att jag ändå är sjuk.»

Och sjuk var hon, ty då man tände ljus, såg man, att hon var blek som ett lik. Hennes ansikte hade ej förlorat något af sin skönhet, det hade endast fått ett besynnerligt, oroligt och utmattadt uttryck. Ett ögonblick därefter öfvergötos kinderna af en blossande rodnad, och de milda blå ögonen fingo en strålande glans. Men så försvann det som en sky, som dragit förbi, och hon blef åter marmorblek.

Oliver hade ängsligt betraktat fru Maylie och sett, att hon tydligen blifvit lika förskräckt som han. Men då han såg, att hon låtsade, som om det hela ej hade något vidare att betyda, ansträngde han sig att följa hennes exempel. Och det hade ett fördelaktigt inflytande på fröken Rose. Då hon på tantens inrådan gick till hvila, såg hon kryare ut än förut och tycktes vara bättre; hon sade också själf, att hon helt säkert skulle vara alldeles frisk följande morgon.

Strax därefter kom fru Maylie in. »Fröken är då väl inte allvarsamt sjuk?» frågade Oliver. »Hon såg ju inte ut som vanligt i kväll, men...»

Fru Maylie gaf honom en vink att vara tyst och satte sig i en mörk vrå af rummet. Där satt hon en stund alldeles tyst. Slutligen sade hon med darrande röst:

»Det ska vi väl inte tro. Hon har nu varit min glädje i några år — jag har varit för lycklig, så att det var väl på tiden, att jag också fick lära känna olyckan. Men jag hoppas till Gud, att det ändå inte skall vara den.»

»Hvad menar ni?» frågade Oliver.

»Det fruktansvärda slaget», hviskade den gamla damen nästan ohörbart, »att förlora det välsignade barnet.»

»Det förbjude Gud!» utropade Oliver.

»Amen, amen, min gosse!» hviskade fru Maylie och vred sina händer. »Men hon är mycket sjuk — och jag är säker på, att det blir ännu värre. Min söta, välsignade Rose! Ack, min Gud, hvad skall det bli af mig utan henne?»

Fru Maylie lät så förtviflad, att Oliver betvingade sin egen ångest och försökte lugna henne. »Kom ihåg», sade han och tårarna trängde sig mot hans vilja fram i hans ögon, »kom ihåg, hur ung och god hon är och till glädje och tröst för alla, som känna henne. Jag är säker på, att för er skull och sin egen skull och alla andras skull kan hon inte dö ännu. Gud kan omöjligt låta henne dö!»

»Tyst, min gosse!» sade fru Maylie och lade handen på hans hufvud, »du tänker som ett barn, och fast det ju kan vara ganska naturligt, så är det ändå inte rätt. Men du har i alla fall påmint mig om min plikt. Jag glömde den ett ögonblick, min gosse, men jag hoppas, att det förlåtes mig, efter jag är gammal och har sett