Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
CHARLES DICKENS.

»Jo», svarade han föraktfullt, »en hemlighet hålla fruntimren alltid på — tills den kommer i dagen: det är förlusten af deras eget goda namn och rykte. Och jag är för resten häller inte rädd för, att ett fruntimmer skall sprida ut en hemlighet, om hennes pratsjuka kan rendera henne antingen att dingla i galgen eller att få resa till straffkolonierna. Förstår ni?»

»Nej», mumlade fru Bumble och vardt litet blek.

»Nej, naturligtvis — naturligtvis!» hånade Monks. Han såg halft hånfullt, halft ilsket på det äkta paret, gaf dem sedan en vink att följa med, gick hastigt före dem genom ett stort, lågt rum och ämnade just gå uppför en brant trappa, då i det samma en skarp blixt ljungade och ett åskslag kom hela den fallfärdiga byggnaden att skaka.

»Hör!» utbrast han och vacklade tillbaka. »Hör, så det bullrar och dånar, som om det gaf genljud från tusen hålor, där djäflar gömma sig. Jag hatar det fördömda åskdundret!» Han teg ett ögonblick, och då han sedan tog händerna från ansiktet, såg Bumble till sin fasa att hans ansikte var likblekt och alldeles förvridet.

»Ja, jag får sådana anfall ibland», anmärkte Monks, »i synnerhet i åskväder. Men det ska ni inte bry er om; nu är det öfver för denna gång.» Han gick före dem uppför trappan, öppnade hastigt luckorna för fönstret i det rum, där de kommo in, och firade sedan ner en lykta, som hängde i taket och som spred ett matt sken öfver ett gammalt bord med tre stolar omkring.

»Nå», sade han, då de alla hade satt sig, »ju fortare vi komma till ämnet, desto bättre. Vet fruntimret, hvad det är fråga om?» Och då fru Bumble hade besvarat den frågan jakande, tillade han: »Det är alltså rätt, att ni var ensam tillsammans med den gamla käringen den kvällen då hon dog, och att hon anförtrodde er något — — om — —?»

»Om modern till den gosse, som ni frågar om», fortfor fru Bumble. »Ja, det är riktigt.»

»Då blir den första frågan, hvad det var hon anförtrodde er?»

»Nej», förklarade hon med öfverlägset lugn, »det kommer först i andra rummet. Den första frågan är, hvad är detta meddelande värdt?»

»Hvem tusan kan säga det, förrän man vet, hvari det består?»

»Det är jag säker på att ingen kan bättre än ni», svarade fru Bumble, som alls icke saknade mod, hvilket hennes stackars man kunde till fullo intyga.

»Hm», sade Monks långsamt och med en lurande blick, »det är kanske värdesaker det gäller — något, som tagits ifrån henne, något som hon burit på sig?»

»Ni gör visst bäst i att bjuda», afbröt hon honom. »Jag har redan hört nog för att veta, att ni är en man, som det lönar sig att tala med.»