tänkt på det, Bill, skulle du inte ha behandlat mig som du gjorde nyss? Säg, att du inte skulle ha gjort det!»
»Nej, det skulle jag väl inte», brummade han. »Men hvad tusan tjuter tösen för nu igen? Låt mig slippa de där dumheterna. Upp och rör på dig och plåga mig inte med ditt fruntimmerspjunk!»
När som hälst annars skulle denna uppmaning och den barska ton, hvarmed den uttalades, otvifvelaktigt ha gjort åsyftad verkan. Men Nancy var alldeles utmattad; hon lät hufvudet sjunka mot stolryggen och svimmade, innan Bill hunnit utstöta de svordomar, hvarmed han vid sådana tillfällen brukade ge sina ord eftertryck. Då han ej visste, hvad han skulle gripa till vid denna oväntade tilldragelse, försökte han med litet hädiskt tal, men då det ej förslog, ropade han på hjälp.
»Hvad är det, min vän?» frågade juden och stack in hufvudet genom dörren.
»Tag och gif tösen en handräckning», svarade Sikes otåligt, »och stå inte där och grina!»
Med ett utrop af förvåning skyndade Fagin fram till Nancy. Alldeles i hälarna på honom kom Räfven; han lade i en hast ifrån sig ett bylte på golfvet, ryckte från unge Charley (som också var med) till sig en butelj, tog ur korken med tänderna, smakade på innehållet (förmodligen för att förebygga ett vilsetag) och hällde därefter en del däraf i halsen på patienten. — »Tag och ge henne litet luft med pusten, Charley!» kommenderade han. »Ni kan klappa henne i händerna, Fagin, medan Bill knäpper upp hennes klädning.»
Alla dessa upplifningsförsök utfördes mycket energiskt, i synnerhet af unge Charley, som tycktes finna det honom tilldelade uppdradraget mycket nöjsamt. Nancy hämtade sig småningom och vacklade till en stol bredvid sängen, där hon gömde ansiktet i hufvudkudden. Bill Sikes blef sålunda ensam om att uttrycka sin förvåning öfver de oväntade gästernas ankomst. »Hvad blåser det nu för ett gement väder, efter ni kommer?» frågade han Fagin.
»Inte alls något gement väder, min vän», svarade juden, »ty ett gement väder för aldrig något godt med sig, men jag kommer med läckerheter, som det skall fägna er att se. Hör du, Räf, lös upp knytet och låt Bill se de småsaker, som vi gaf ut alla våra pengar för i morse.»
Räfven löste beskäftigt upp den gamla duken omkring byltet och lämnade, ett i sänder, de föremål det innehöll till unge Charley, som under högljudda loford lade dem ifrån sig på bordet. »En så’n kaninpastej, Bill!» utbrast han. »Gjord af så’na läckra små kräk, att till och med benen smälta i munnen, man behöfver inte ta bort dem! — Och här är ett halft skålpund grönt te, så starkt, att om man häller varmt vatten på det, får man knappt locket att sitta kvar på tekannan. — Halftannat skålpund pudersocker af de allra största sockerrör de ha i plantagerna! — Bröd och nykärnadt smör — och ett stycke Gloucesterost! Och här är kronan på verket... make till
