Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
202
CHARLES DICKENS.

»Vill ni lofva mig, att min hemlighet blir bevarad och att ni kommer ensam eller åtminstone bara med den enda person, ni har rådgjort med? Och att ingen skall bevaka eller följa efter mig?»

»Det lofvar jag er!»

Nancy besinnade sig ett ögonblick. »Då skall jag hvar söndagsafton», sade hon, »mellan 11 och 12 vara på London-bridge, så framt jag är vid lif!» Och hon skyndade mot dörren.

»Ack nej, dröj ett ögonblick till!» bad Rose. »Tänk ännu en gång på er ställning och hur lätt ni kan slippa ur den! Vill ni verkligen gå tillbaka till tjufbandet och den där förskräcklige karlen, när ni med ett enda ord kan rädda er? Hvad är det för trolldom, som drar er till synd och elände? Finns det inte en enda sträng i ert hjärta, som jag kan röra, finns det inte en känsla, som jag kan väcka, så att den sätter sig upp mot denna förfärliga förbindelse?»

»När unga, goda och sköna kvinnor som ni skänka bort sitt hjärta», svarade Nancy lugnt, »så kan kärleken föra dem hvart som hälst — ja, äfven er! Och det fastän de ha hem och vänner och beundrare och så mycket att fylla sitt lif med. Men när kvinnor som jag, som inte ha annat säkert tak öfver hufvudet än likkistlocket och ingen annan vän under sjukdom och död än sköterskan på lasarettet, när vi ge bort vårt fördärfvade hjärta till en man och låta honom fylla hela den plats, som en gång fylldes af föräldrar och hem och vänner eller som kanske har stått tom i hela vårt usla lif, hvem skulle väl då kunna tänka på att rädda oss? Beklaga oss, fröken, för att vi bara ha en enda af kvinnans känslor kvar, och för att den känsla, som skulle vara vår tröst och vår stolthet, genom ett förfärligt himlens straff blott har blifvit oss en ny källa till lidande och misshandling!»

Rose teg ett ögonblick. »Men», började hon sedan åter, »tag åtminstone emot litet penningar af mig, så att ni — tills vi ses igen — kan lefva utan vanära.»

»Inte en penny!» svarade Nancy och slog ifrån sig med handen.

»Slut inte till ert hjärta för mig! Jag vill så gärna vara er till nytta!»

»Den största nytta ni kunde göra mig, fröken», utbrast Nancy plötsligt och vred sina händer, »det vore, om ni tog lifvet af mig genast! Ty jag har under denna korta stund lidit mera vid tanken på, hvad jag är, än jag någonsin gjort förr. Det vore redan något vunnet, om jag slapp dö i det helvete, där jag lefvat! Gud välsigne er, kära fröken, och skänke er lika mycket lycka, som jag själf har dragit skam öfver mig!»

Under högljudda snyftningar skyndade hon mot dörren, medan Rose Maylie sjönk ner på en stol öfverväldigad af detta sällsamma samtal, som mera liknade en dröm än något verkligt.