Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
210
CHARLES DICKENS.

De voro snart inne i ett virrvarr af smala och smutsiga gränder, ett af stadens uslaste kvarter. Här mönstrade han noga hvarje värdshus de gingo förbi och stannade slutligen utanför ett, som föreföll tarfligare och smutsigare än alla de andra. Där, förklarade han allernådigast, skulle de tillbringa natten. »Låt nu mig få byltet!» sade han, i det han löste det från Charlottes rygg och kastade det öfver axeln. »Och kom ihåg, att du inte säger ett muck, om du inte blir tilltalad! Hvad är det värdshuset heter? »De tre» — — hvad för något?»

»Krymplingarne», läste Charlotte.

»De tre krymplingarne? Det är ett bra namn! — Så, håll dig nu tätt i hälarna på mig!» Han knuffade med axeln upp den knarrande dörren och steg in.

Inne i skänkrummet fanns ingen annan än en ung jude, som stödde sig med bägge armbågarna på disken och studerade en smutsig tidning. Han fixerade Noah, och Noah fixerade honom.

»Är det här De tre krymplingarne?» frågade Noah.

»Det är rätta dabdet», svarade juden.

»Vi träffade under vägen en herre, som rekommenderade stället», sade Noah och gaf Charlotte en puff, sannolikt för att hon ej skulle förvåna sig öfver hans påhitt. »Vi vill gärna ligga här i natt.»

»Jag vet idte, ob det går för sig», svarade Barney, ty tjänsteanden var han. »Jag skall höra efter.»

»Ge oss emellertid en bit kall stek och en klunk öl.»

Barney visade dem in i ett inre rum, satte in det begärda till dem, meddelade dem samtidigt, att de kunde få bra nattlogis, och lämnade det älskliga paret allena. — Rummet låg alldeles bakom skänkrummet, ett par steg lägre, så att man kunde höra och se allt hvad som försiggick där inne, om man i skänkrummet drog en gardin från ett litet fönster i en vrå och lade örat till väggen. Barney hade nyss kommit tillbaka, då Fagin på en af sina vanliga aftonpromenader kom in för att fråga efter ett par af sina unga vänner. »Tyst!» sade Barney, »det är fräbbade idde i dästa rub. Ett par löjliga bäddiskor fråd laddet — dågot i er väg, tror jag.»

Fagin klättrade genast upp på en stol och tittade in genom rutan. Noah satt och tog för sig af oxsteken och ölet; då och då gaf han Charlotte en homöopatisk dosis af bägge delarna. Hon satt där och åt helt beskedligt hvad han unnade henne.

»He he!» mumlade Fagin och vände sig om till Barney. »Pojken ser inte så oäfven ut. Han kunde kanske användas. Han har redan fått bra bukt på tösen. Var tyst ett ögonblick, min vän, så jag får höra, hvad de säga!»

»Jag tänker spela kaxe nu», sade Noah och sträckte benen ifrån sig, fortsättande ett samtal, till hvars början Fagin kommit för sent. »Inga satans likkistor mera, utan lefva som herre, förstår du, Charlotte! Och du skall bli fin dam, om du har lust.»

»Ja men, söta Noah, det händer inte hvar dag, att man kan